Hjärtklaffar fungerar som små portar som styr blodflödet genom hjärtat. När en person har en skadad eller defekt hjärtklaff kan läkare ersätta den med en biologisk klaff tillverkad av djurvävnad eller en mekanisk klaff av syntetiskt material.
Mekaniska hjärtklaffar brukar delas in i två huvudkategorier. Den äldsta typen är en så kallad boll-i-bur-konstruktion, där blodflödet styrs av en gummiboll som rör sig fram och tillbaka inne i en metallbur. Den andra – och idag vanligaste – typen är en kippande skiva som roterar på ett gångjärn eller tunna trådar.
Den yttre ringen på en mekanisk hjärtklaff är oftast tillverkad av titan, ett material som är både starkt och väl tolererat av kroppen. Övriga delar består av grafit, pyrolytiskt kol och polyester. Tack vare dessa materials höga hållfasthet och slitstyrka förväntas en mekanisk hjärtklaff fungera under patientens hela livstid.
De flesta material som används vid produktionen av hjärtklaffar levereras av tredjepartstillverkare, med undantag för polyestercuffarna som sys samman vid extremt höga temperaturer. Klaffarna monteras i en steril miljö för att minimera risken för kontamination. Innan de får användas i kirurgi genomgår de noggranna tester, inspektioner och ångsterilisering för att säkerställa att de uppfyller alla krav på kvalitet och säkerhet.
Valet mellan en mekanisk och en biologisk klaff beror bland annat på patientens ålder, livsstil och hälsotillstånd. En fördel med mekaniska klaffar är deras långa livslängd, men nackdelen är att patienten behöver livslång behandling med blodförtunnande läkemedel för att förebygga blodproppar. Biologiska klaffar kräver däremot inte samma medicinering, men har oftast kortare livslängd och kan behöva bytas ut efter ett antal år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online