Hjärtförspänning, ofta kallad preload, avser graden av sträckning i hjärtmuskeln (myokardiet) precis innan sammandragningen sker. Den mäts vanligtvis som den slutdiastoliska volymen – alltså mängden blod som finns i hjärtats kamrar i slutet av diastolen, direkt innan de börjar kontrahera. Förspänningen är en avgörande faktor för hjärtminutvolymen och påverkas av flera olika faktorer.
Ett ökat venöst återflöde, som till exempel uppstår vid fysisk ansträngning eller vätskebehandling, leder till ökad fyllnad av ventriklarna och därmed en högre förspänning.
Ventriklarnas förmåga att sträcka ut sig och rymma ökade blodvolymer påverkar förspänningen. Ökad eftergivenhet, vilket kan ses vid vissa hjärtsjukdomar, kan resultera i en högre förspänning.
Förändringar i hjärtfrekvensen har stor betydelse. En långsammare hjärtfrekvens ger ventriklarna mer tid att fyllas, vilket ökar förspänningen, medan en snabbare hjärtfrekvens kan minska den.
Förändringar i den totala blodvolymen, exempelvis vid blödning eller vätskeöverbelastning, påverkar förspänningen. Minskad blodvolym sänker förspänningen, medan ökad blodvolym höjer den.
Väl fungerande atrioventrikulära klaffar (AV-klaffar) är avgörande för att upprätthålla en normal förspänning. Dysfunktionella AV-klaffar, såsom mitralisinsufficiens eller trikuspidalisinsufficiens, kan orsaka onormala flödesmönster och en minskad förspänning.
Förspänningen spelar en central roll i Frank-Starlings mekanism, som beskriver sambandet mellan ventriklarnas förspänning och hjärtminutvolymen. Enligt denna mekanism leder ökad förspänning till ökad hjärtminutvolym, eftersom de uttänjda muskelfibrerna kan kontrahera med större kraft.
Att förstå begreppet hjärtförspänning är därför avgörande både vid bedömning av hjärtfunktionen och vid behandling av olika kardiovaskulära tillstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online