Andning drivs av en koordinerad muskelpump. Att förstå anatomien och mekaniken hos andningsmuskler förklarar både normal fysiologi och andningssviktens patofysiologi.
Midriffsdiaphragma: Den primära inspiratoriska muskeln
- Kuppformad muskel som skiljer bröst- och bukhalva
- Kontraktion: Planas och sänks → ökar bröstkorgsvolym (vertikal dimension) → minskar intrapulmonalt tryck → luftinströmning
- Avslappning: Passiv elastisk återfjäder av lungor och bröstkorg driver expiration i vila
- Bidrar med ~75 % av tidvolym i vila
- Innerveras av n. phrenicus (C3–C5)
Intercostalmuskler: Bröstkorgsmodulatorer
- Yttre intercostaler: Lyfter revben → ökar anteroposterior och lateral bröstkorgsdiameter (inspiration)
- Inre intercostaler: Sänker revben (tvingad expiration)
- Innersta intercostaler: Bistår inre intercostaler
Accessoarmuskler
- Inspiration: Skalenus, sternokleidomastoideus (SCM), pectoralis minor – rekruteras vid ansträngning eller andnöd
- Tvingad expiration: Bukmuskler (rectus abdominis, obliqua, transversus) + inre intercostaler
Klinisk relevans
Midriffsdiaphragmasvaghet (n. phrenicus-skada, neuromuskulär sjukdom) orsakar ortopné och hyperkapnisk andningssvikt. Accessoarmuskelanvändning i vila signalerar ökad andningsarbete.
