Ordet cough (/kɔːf/ eller /kɒf/) har ett tydligt onomatopeiskt ursprung, som efterliknar det explosiva ljudet av reflexen själva. Dess resa från en germansk rot till en klinisk beskrivare illustrerar hur ljudsymbolik formulerar medicinskt vokabulär.
Historisk utveckling
- Urgermanska: *kukh- eller *kōh- (imitativ av det explosiva utandningssljutet)
- Fornengelska: cohhetan (verb) "att hosta"; cohhung (substantiv) "en hosta"
- Mellannengelska: coughen (verb), cough (substantiv); stavning påverkad av rough, tough men uttal behöll /f/ ändelse
- Tidiga modernengelska: Stavning stabiliserades som cough; uttal skiftade från /x/ (som skotsk loch) till /f/ i de flesta dialekter
Kognater
- Holländska: kuchen (verb), hoest (substantiv)
- Tyska: husten (verb/substantiv)
- Fornnordiska: kjósa (att hosta)
- Svenska: hosta
Lingvistiska anteckningar
- Digrafen gh representerade historiskt den stimlösa velara frikativen /x/ (fortfarande hörd i skotsk loch, tyska Bach). I engelska, /x/ → /f/ slutställning (också i laugh, tough, enough).
- Substantiv- och verbformer har varit identiska sedan mellannengelska (noll-derivation).
- Relaterade termer: cough drop (1800-talet), whooping cough (kikhosta, 1670-talet), cough syrup (19th c.).
Medicinsk terminologi
- Tussis (latinska) – medicinsk term för hosta (t.ex. antitussiv)
- Tussiv – hörande till hosta
- Hostreflex – vagalt medierad; receptorer i larynx, trakea, bronkier
