Kromoterapi, även kallad färgterapi, är ingen ny eller trendig alternativmedicinsk upptäckt. Metoden härstammar från det antika Indien, Egypten och Grekland, där behandlingar med färger användes för att lindra sjuka kroppsdelar och mentala påfrestningar. När en terapeut utsätter en person för färger arbetar olika vibrationshastigheter och färgers våglängder tillsammans för att harmonisera kropp och sinne.
Moderna utövare riktar färgat ljus mot hela kroppen eller specifika problemområden med hjälp av en lampa med monterat färgfilter. För att uppnå synbara resultat söker sig patienter till regelbundna behandlingstillfällen över tid.
Färger i vår omgivning påverkar oss både fysiskt och psykiskt. Enligt webbplatsen Colour Experience trodde de forntida civilisationerna att färgerna i eld och solljus representerade ett stycke av det gudomliga. Färger betraktades därför inte enbart som estetiska fenomen, utan som bärare av en helande kraft.
De gamla egyptierna använde exempelvis färgade mineraler, stenar, kristaller, salvor och färgämnen som botemedel mot olika åkommor. Även hinduismens heliga skrifter, Vedas, som nedtecknades omkring år 1500 f.Kr., nämner färgernas betydelse för läkning, enligt Alternatherapie – en webbplats som dokumenterar alternativa mediciners historia.
De antika grekerna ansåg att de fyra elementen – jord, luft, eld och vatten – utgjorde universums grundläggande beståndsdelar. Eftersom färg också var ett naturligt fenomen, som regnbågen som bryts genom prismatiska regndroppar och solens olika ljusnyanser, förtjänade även färgerna andlig uppmärksamhet. Grekerna tillverkade därför färgade plagg, oljor, salvor och liniment för att behandla sjukdomar.
Den persiske läkaren Avicenna (980–1037), som var starkt influerad av Aristoteles, gjorde betydande framsteg inom läkekonsten med hjälp av färg. I sitt banbrytande verk Medicinens kanon skrev han om färgens avgörande betydelse vid både diagnos och behandling av sjukdomar och åkommor.
Avicenna noterade att färg kan vara ett observerbart symtom på sjukdom och tog fram ett schema som kopplade specifika färger till kroppens temperament. Han varnade även för vissa färgers risker: en person med näsblod skulle exempelvis inte titta direkt på starkt rött ljus, eftersom det enligt Avicenna kunde öka blodflödet ytterligare.
Under medeltiden var den schweiziske botanisten och läkaren Paracelsus (1493–1541) en välkänd läkare som ansåg att ljus- och färgbehandlingar var avgörande för god hälsa. Men i takt med att läkemedel, kirurgi och antiseptiska metoder utvecklades trängdes kromoterapin alltmer i bakgrunden under denna epok.
Färgterapin fick inte sitt verkliga uppsving igen förrän på 1800-talet, men då ännu inte i Nordamerika. I Indien växte istället behandlingsformer som ayurveda, unani, homeopati och allopati i popularitet och effektivitet, vilket ledde till att människor övergav färgterapin som primär behandlingsmetod.
År 1876 återupptäckte Augustus Pleasanton, amerikansk general under inbördeskriget, ljusets betydelse som behandlingsform. I sin bok ”The Influence of the Blue Ray of the Sunlight” presenterade Pleasanton teorin att solens blåa våglängder har en särskilt stark inverkan på tillväxten hos växter och djur. Han menade att de även påverkade människors hälsa och kunde bidra till att utrota sjukdom.
Även om teorin idag betraktas som pseudovetenskaplig, anges den ofta som utgångspunkten för den moderna kromoterapin, åtminstone i USA.
På 1800-talet utvecklade amerikanen Edwin Babbit en mer vetenskapligt grundad teori om läkning med färger. Babbit upptäckte, precis som den antike persiske läkaren Avicenna före honom, att rött stimulerar blodcirkulationen. Han identifierade dessutom gult och orange som nervstimulerande, medan blått och violett skulle verka inflammationshämmande.
Babbits arbete bidrog till att popularisera kromoterapin i både Amerika och Europa, och lade grunden för den färgterapi som fortfarande praktiseras idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online