Iridologibehandlingar syftar inte till att diagnostisera sjukdomar. Istället betraktas ögats regnbågshinna (iris) som en slags karta, genom vilken iridologen kan studera hela kroppen. Genom att analysera iris struktur, spänning, färg eller färgbrist samt fläckar och förändringar försöker utövaren identifiera tendenser till problem i olika delar av kroppen.
Metoden används ofta tillsammans med andra icke-invasiva alternativa terapier, exempelvis zonterapi (reflexologi) eller tillämpad kinesiologi.
Iridologin har sitt ursprung i Ungern under 1800-talet. Läkaren Ignatz Von Peczely räddade då en uggla som hade fastnat i ett träd, och under räddningsaktionen bröt ugglan benet. När han frigjorde fågeln möttes de av varandras blickar, och doktor Von Peczely lade märke till en vit linje i ugglans öga.
Senare, när han behandlade en patient som också hade brutit ett ben, upptäckte han samma typ av linje i patientens iris. Detta blev startskottet för iridologin som metod. Med tiden utvecklades den till ett system med olika kartor och diagram som beskriver sambanden mellan specifika områden i regnbågshinnan och kroppens olika organsystem.
En iridologisession varar vanligtvis runt en timme. Iridologen undersöker regnbågshinnan med hjälp av ett förstoringsglas och fotograferar ofta iris med en specialkamera. Behandlingen är helt smärtfri och icke-invasiv.
Huvudsyftet med iridologi är att upptäcka åkommor i tidigt skede, innan de hunnit utvecklas till större problem. Iridologen kan därefter remittera patienten till rätt specialist för vidare vård. Enligt Canadian Institute of Iridology ställer metoden ingen medicinsk diagnos, utan ska snarare visa på ärftliga tendenser och vävnadernas tillstånd i kroppen – till exempel genom att leta efter tecken på inflammation, toxicitet eller surhetsbalans.
På så sätt handlar en iridologibehandling främst om att stödja och stärka patientens övergripande hälsa. Ett komplett besök kostar normalt runt 100 dollar (motsvarande cirka 1 000–1 100 kronor), även om priserna varierar beroende på tjänstens omfattning och behandlarens erfarenhet.
Den mest framträdande kritiken mot iridologi grundar sig i att metoden saknar klinisk beprövning och till stor del vilar på anekdotiska belägg. Joshua David Mather, en tidigare iridolog, har skrivit utförligt om sin desillusionering med metoden, baserat på sina egna erfarenheter av att den inte vilar på strikt evidensbaserad forskning.
Förespråkare menar å andra sidan att iridologin har förmåga att upptäcka sjukdom innan den blir kronisk, samt att metoden är skonsam och fri från invasiva ingrepp. Kritiker påpekar dock att iridologi varken är licensierad eller reglerad, vilket kan leda till olämplig användning av teknikerna.
Det talas om fall där friska personer fått felaktiga diagnoser (falska positiva resultat), men också om det allvarligare risken att en genuint sjuk patient får en felaktig ren health-deklaration och därmed dröjer med att söka befogad vård. Båda scenarierna har lyfts fram av bland annat professor Edzard Ernst i tidskriften Archives of Ophthalmology.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online