Streptokinas och tPA (vävnadsplasminogenaktivator) är båda trombolytiska läkemedel, vilket innebär att de används för att lösa upp blodproppar. Dessa läkemedel spelar en avgörande roll inom akutsjukvården, särskilt vid hjärtinfarkt och stroke.
Båda medlen verkar genom att omvandla plasminogen – ett inaktiverat protein som naturligt finns i blodet – till plasmine. Plasmine är ett enzym som bryter ner fibrin, det protein som utgör stommen i en blodpropp. När fibrinet bryts ned löses proppen upp och blodflödet kan återställas till det drabbade området.
Streptokinas är ett bakteriellt protein som först isolerades från stammar av Streptococcus-bakterier. Det räknas som ett bredspektrumtrombolytikum, vilket innebär att det kan lösa upp många olika typer av blodproppar.
En nackdel med streptokinas är att det, eftersom det kommer från bakterier, kan utlösa allergiska reaktioner hos patienten. Det kan även orsaka andra biverkningar, bland annat blödningsrisk. Av denna anledning används streptokinas idag mindre ofta än tPA inom klinisk praxis.
tPA är däremot ett protein som förekommer naturligt i kroppen och produceras av endotelcellerna som klär blodkärlens insida. Eftersom det är ett mänskligt protein är det mer specifikt i sin verkan än streptokinas, vilket innebär att risken för allvarliga blödningskomplikationer är lägre.
tPA är det föredragna trombolytiska läkemedlet vid behandling av akut ischemisk stroke – ett tillstånd där en blodpropp blockerar en artär i hjärnan. Tidig behandling med tPA kan avsevärt minska risken för bestående neurologiska skador, men den måste ges inom ett begränsat tidsschema efter symtomdebut för att vara effektiv och säker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online