Spanjorerna introducerade inga nya medicinska framsteg för inkafolket under erövringen av Inkariket på 1500-talet. Tvärtom innebar den spanska ankomsten en medicinsk katastrof för den inhemska befolkningen i Sydamerika.
Det farligaste som spanjorerna förde med sig över Atlanten var inte vapen eller teknik, utan osynliga fiender – smittsamma sjukdomar som inkafolket aldrig tidigare hade exponerats för och därför saknade naturlig immunitet emot. Bland de mest förödande sjukdomarna fanns:
Smittkoppor – den enskilt mest dödliga sjukdomen, som bröt ut i Inkariket redan innan Francisco Pizarro anlände.
Mässling – en ytterligt smittsam virussjukdom som krävde många liv även långt efter erövringen.
Fläcktyfus – en bakteriesjukdom som spreds särskilt hårt i trånga och svält-drabbade samhällen.
Historiker uppskattar att upp till 90 procent av den ursprungliga befolkningen i Amerika dog av infektionssjukdomar efter européernas ankomst. En epidemi av smittkoppor nådde Inkariket omkring år 1525–1527 och dödade bland annat kejsaren Huayna Capac samt hans efterträdare. Detta utlöste en bitter successionskrig mellan Atahualpa och Huáscar, vilket försvagade riket avgörande i förväg på den spanska invasionen 1532.
Värt att notera är att inkafolket själva hade en välutvecklad läkemedelstradition. De använde exempelvis kinabark (Cinchona), som innehåller kinin och senare skulle bli ett livsviktigt medel mot malaria i Europa. De praktiserade även trepanation – borrhål i skallbenet – med en förvånansvärt hög överlevnadsgrad, samt tuggade kokablader som smärtlindring och hjälp mot syrebrist i höga Anderna.
Slutsatsen blir därmed paradoxal: det var snarare inkafolkets medicinska kunskaper som senare berikade europeisk medicin, medan spanjorernas främsta ”bidrag” bestod av epidemier som rasade befolkningen och banade vägen för erövringen av riket.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online