Hade puriner endast parats med pyrimidiner och pyrimidiner endast med pyrimidiner skulle deoxiribosens sockerfosfatryggrad i nukleotidkedjorna se ganska ovanlig ut. Orsaken är att puriner och pyrimidiner skiljer sig åt i storlek: puriner har en dubbelringstruktur, medan pyrimidiner har en enkelringstruktur.
Denna skillnad i storlek skulle göra nukleotidkedjorna ojämna, där purinerna sticker ut längre från ryggraden än pyrimidinerna. Det skulle i sin tur försvåra bildandet av de regelbundna A-form- eller B-form-dubbelhelixstrukturer som kännetecknar naturligt DNA. En sådan oregelbunden ryggrad skulle ge molekylen en skev och ostadig geometri i stället för den jämna spiralform vi känner igen.
Dessutom skulle själva basparningsreglerna bli annorlunda. I stället för Watson-Crick-basparen A–T och G–C skulle vi få par som A–C och G–T. Sådana kombinationer bildar inte lika många vätebindningar och har en sämre geometrisk passform, vilket gör dem betydligt mindre stabila.
De försvagade basparen skulle lättare falla isär, vilket skulle göra DNA-molekylen mindre stabil och betydligt mer benägen för mutationer. Detta skulle i förlängningen hota arvsmassans förmåga att bevara genetisk information korrekt vid replikation.
Sammanfattningsvis skulle sockerfosfatryggraden i nukleotidkedjor se helt annorlunda ut om basparningen avvek från det normala mönstret. Nukleotidkedjorna skulle bli ojämna, basparningsreglerna skulle förändras och DNA:t skulle bli mindre stabilt och mer mutationsbenäget. Detta illustrerar tydligt varför den naturliga komplementära basparningen mellan puriner och pyrimidiner är avgörande för DNA:s stabila dubbelhelixstruktur.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online