Asbest är inte något som människan har uppfunnit. Det är ett naturligt förekommande mineral som finns i jordskorpan och som har brutits och använts i årtusenden. Även namnet har gamla rötter: det kommer från grekiskan och betyder ungefär "outsläcklig" eller "oförgörlig" – en hänvisning till mineralets enastående motståndskraft mot eld och värme.
Asbest består av långa, tunna och flexibla fibrer som kan spinnas till trådar eller vävas samman till tyger, ungefär som bomull eller ull. Kombinationen av styrka, flexibilitet samt motståndskraft mot eld, värme, kemikalier och elektricitet gjorde materialet mycket eftertraktat – inte minst under industrialiseringen, då asbest användes flitigt i byggnadsmaterial, isolering, bromsbelägg och textilier.
Människan har känt till och utnyttjat asbest mycket länge. Arkeologiska fynd visar att asbestfibrer blandades in i keramik i Finland redan för cirka 4 500 år sedan, omkring 2500 f.Kr. De antika grekerna och romarna använde asbesttrådar som veck i oljelampor och vävde tyger, exempelvis dukar som rengjordes genom att kastas i elden. Enligt en välkänd sägen ska kejsar Karl den store ha ägt en duk av asbest, som han demonstrerade sin makt med genom att slunga den i brasan – och därefter plocka upp den oskadd ur elden.
Trots sina tekniska fördelar visade det sig med tiden att asbestfibrer är farliga att andas in och kan orsaka allvarliga sjukdomar som asbestos, lungcancer och mesoteliom. Därför är användningen av asbest idag starkt begränsad eller helt förbjuden i de flesta länder. I Sverige förbjöds asbest stegvis under 1970- och 1980-talen, och inom EU gäller ett totalförbud mot all ny användning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online