Den vanligast konsumerade delen av hibiskus (Hibiscus sabdariffa) är blomman, men även bladen och fröna går att äta. Hibiskus används som smak- och färgämne i en mängd livsmedel och drycker, och tillskrivs en rad potentiella hälsofördelar.
Historiskt har hibiskus använts mot förkylning, för att stimulera aptiten samt vid inflammation i de övre luftvägarna, hjärt-, kärl- och nervsjukdomar, liksom som urindrivande och mildt laxerande medel. Med undantag för de två sistnämnda användningsområdena saknar de flesta påståenden vetenskapligt stöd.
Hibiskus har dock ett mycket högt C-vitamininnehåll samt betydande mängder andra antioxidanter, vilket kan förklara en del av växtens påstådda fördelar. Forskare har dessutom identifierat antihelmintiska (maskdödande), antibakteriella och blodtryckssänkande egenskaper, samt en muskelavslappnande verkan på tarm- och livmodermuskulaturen. I vilken utsträckning dessa egenskaper är relevanta för människor framstår dock som begränsad.
Det finns viss evidens för att hibiskus främjar utsöndringen av urinsyra via njurarna, vilket skulle kunna vara användbart vid behandling av gikt. Även om ökad urinsyrautsöndring normalt förknippas med njurstensbildning, används hibiskus inom den traditionella thailändska medicinen just för behandling och förebyggande av urinwegsstenar. Under århundradena av användning har inga fall dokumenterats där hibiskus faktiskt orsakat njurstenar eller andra negativa effekter (A. Pierce, 1999).
Vissa studier rapporterar att extrakt från växten kan hämma absorptionen av fett och kolhydrater, vilket i sin tur potentiellt skulle kunna stödja viktnedgång (O. Carvajal-Zarrabal et al., 2009). Inga definitiva slutsatser kan dock dras ännu. Något lovande resultat har också uppnåtts när det gäller att sänka triglycerid- och kolesterolnivåerna (C.M. Gurrola-Díaz et al., 2009). Hur detta ska översättas till praktisk tillämpning återstår att fastställa.
Kanske den mest värdefulla egenskapen hos hibiskus är dess relativt höga halt av antioxidanter. Antioxidanter är ämnen som kan förebygga eller minska cellskador orsakade av fria radikaler. Sådana skador anses kunna bidra till ett brett spektrum av sjukdomar och tillstånd, bland annat hjärt-kärlsjukdom, åldersrelaterad nedbrytning, cancer och neurologiska sjukdomar.
Ett av de vanligaste sätten att tillföra hibiskus till kosten är i form av te. Drycken är syrlig i sig själv, men kan även blandas med andra tesorter. Doseringen kan variera från 1,5 gram torkad blomma upp till hela 10 gram per kopp kokande vatten. I en av de mänskliga studierna visade en daglig dos extraktpulver på totalt 100 mg effekt när det gällde att sänka blodfettshalterna (C.M. Gurrola-Díaz et al., 2009). Juicer med olika hibiskushalter finns dessutom allmänt tillgängliga, och blomman förekommer ofta som smaksättare i sylt, geléer och såser.
Om ditt mål är att hämma absorptionen av fett och kolhydrater kan det vara klokt att ta hibiskus strax före eller i samband med måltiden. Vid användning av kommersiella preparat bör du följa anvisningarna på etiketten. Bortsett från en eventuell svagt laxerande effekt vid stora doser har inga biverkningar rapporterats i litteraturen (A. Pierce, 1999).
Denna artikel är endast avsedd för informationsändamål och utgör på intet sätt medicinsk rådgivning. Alla örter medför risk för interaktioner med receptbelagda och receptfria läkemedel och kan vara olämpliga vid vissa hälsotillstånd. Liksom med alla andra örter och kosttillskott är hibiskus ingen ersättning för en genomtänkt kost- och träningsplan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online