Naturläkemedel utnyttjar örter och vanliga växtprodukter för att behandla olika besvär och åkommor. Idag betraktas växtbaserade läkemedel som alternativmedicin, men förr i tiden var de huvudspåret inom vården. Faktum är att dagens farmaceutiska preparat har sina rötter i användningen av örter och växternas läkande egenskaper, vilka länge har uppskattats för sina helande kvaliteter.
Vissa samhällen förknippar kanske naturläkemedel med häxor, fängelsehålorna och osäkra medicinska metoder. Men sanningen är att naturläkemedel faktiskt ligger till grund för både modern medicin och läkemedelsindustrin. Redan våra tidigaste förfäder visste att växter kunde påverka hur vi mår och beter oss. Många växtbaserade botemedel har blivit en del av vår allmänkunskap – till exempel att pepparmint lugnar magen eller att nejlikolja lindrar tandvärk.
Dokumentation av örtmedicin går mer än 5 000 år tillbaka i tiden. De forntida sumererna använde timjan mot hosta, och egyptierna använde spiskummin, lök, vitlök och andra växter mot en rad olika åkommor. Även greker och romare integrerade örter i sin medicinska praktik.
Alla växter har kemiska egenskaper, och många av dessa kan forskare återge i form av syntetiska läkemedel. Läkemedelsföretag extraherar eller framställer en syntetisk version av det aktiva ämnet och administrerar det isolerat. Växter använder dock ofta komplexa kemiska föreningar som samverkar med varandra. Enligt hälso- och livsstilswebbtidningen emaxhealth.com kan vissa växter innehålla mer än 170 olika kemiska föreningar.
Även om forskare hävdar att syntetiska ämnen kan vara lika verksamma som sina naturliga motsvarigheter, anser herbalister – personer som studerar örter och deras medicinska användning – att vetenskapen ännu inte har klargjort hur växternas naturliga dynamik förstärker deras läkande effekter. Örter i sitt naturliga skick hyser en mängd kemiska ämnen som bildar ett fungerande samspel, ett samspel som inte kan återskapas med syntetiska läkemedel.
När det gäller naturläkemedel är det viktigt att komma ihåg att det ofta tar något längre tid innan de medicinska egenskaperna gör verkan. Därför spelar tillredningen en avgörande roll. Hur örterna extraheras och bereds har stor betydelse för medlets styrka och egenskaper. Vatten, alkohol och olja är vanliga lösningsmedel som används för att ta upp växtens kemiska substanser.
Växtbaserade preparat tillreds vanligtvis som tinkturer, elixir, örtteer, avkok, extrakt, siraper och örtvinäger. För lokal behandling finns krämer, lotioner, salvor, omlägg och kompresser.
Många växter har dokumenterad medicinsk nytta, men vissa utmärker sig genom sin effektivitet, tillgänglighet eller mångsidighet:
När det gäller risker med naturläkemedel finns två aspekter att beakta: risker för patientens hälsa och risker för själva växtarterna. Vad gäller patienten är de flesta naturläkemedel säkra att konsumera, särskilt när växtens ursprung är känt. Eftersom det dock saknas lagstiftning som fastställer kvalitetskrav på örter och naturläkemedel finns det ett stort utrymme för overksamma produkter på marknaden. Det finns också situationer där naturläkemedel faktiskt kan skada. Vissa växtbaserade medel mot menstruationsbesvär, särskilt black cohosh (svart trolldruva), kan exempelvis sannolikt orsaka missfall.
En annan farhåga rör överuttag av växter i naturen. Den ökande efterfrågan på naturläkemedel har inneburit att herbalister söker upp många arter i vilt tillstånd. Bland de växter som riskerar att överuttnyttjas finns ingefära, ginseng och vilda svampar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online