Antika referenser
- ~1550 f.Kr.: Ebers papyrus (Egypten) – "vita fläckar" behandlingar.
- ~1500 f.Kr.: Ayurvediska texter (Charaka Samhita) – Shvitra (vita fläckar) tillskrivs dosha-obalans.
- ~400 f.Kr.: Hippokrates – "leukoderma" beskrivet.
- Koran / Bibel: Referenser till "vita fläckar" (ofta sammanblandat med spetälska).
Modern terminologi och klassificering
- 1684: Thomas Willis (England) myntar vitiligo från latinska vitium (fel) i De Anima Brutorum.
- 1841: Jean-Louis Alibert (Frankrike) klassificerar vitiligo vulgaris vs. vitiligo syphilitica (felaktig koppling till syfilis).
- 1850-talet: Heinrich Köbner beskriver isomorft svar (Koebner-fenomenet).
- 1952: Aaron Lerner (USA) visar melaninbrist i vitiligohud; utvecklar första melanocytodling.
- 1970–80-talet: Autoimmunitet etableras: autoantikroppar mot melanocyter, association med thyreoidit, svar på immunsuppression.
- 1990-talet–nutid: Genetiska lokus identifierade (GWAS); IFN-γ/CXCL10/JAK-STAT-väg utklarad; JAK-hämmare införs kliniskt (ruxolitinib kräm FDA-godkänd 2022).
Viktiga bidragsgivare
- Thomas Willis – namngivning och klinisk beskrivning.
- Aaron Lerner – melanocytbiologins grund.
- Richard Spritz – genetik (GWAS, TYR, NLRP1, PTPN22).
- John Harris – IFN-γ/CXCL10-axel, JAK-hämmning, translationella studier.
- Khaled Ezzedine / Mauro Picardo – globala konsensusriktlinjer (VFIS, VETF).
Nuvarande paradigm
Vitiligo erkänns som en komplex autoimmun sjukdom med genetisk sårbarhet, miljöutlösare och en central IFN-γ–CXCL10–JAK/STAT-väg – möjliggör riktad terapi.
