Vad ordineras för en urinvägsinfektion?

Urinvägsinfektioner (UVI) är ett av de vanligaste skälen till att antibiotika förskrivs. Vilken antibiotika som väljs beror på vilken bakterie som orsakar infektionen, hur allvarlig den är samt på patientens allmänna hälsotillstånd, ålder och eventuella överkänslighet mot vissa läkemedel.

Vanliga antibiotika vid urinvägsinfektion

Bland de preparat som oftast ordineras finns:

• Amoxicillin–klavulansyra (Augmentin)
• Trimetoprim–sulfametoxazol (Bactrim)
• Nitrofurantoin (Macrobid)
• Ceftriaxon (Rocephin)
• Ciprofloxacin (Cipro)
• Levofloxacin (Levaquin)
• Ofloxacin (Floxin)
• Doxycyklin (Vibramycin)

I Sverige används ofta pivmecillinam (Selexid) eller nitrofurantoin som förstahandsval vid enklare blåskatarr, medan kinoloner som ciprofloxacin i regel reserveras för mer komplicerade infektioner, eftersom ökad användning driver fram resistens.

Hur länge pågår behandlingen?

Ett antibiotikakur vid urinvägsinfektion varar vanligtvis i 3 till 7 dagar, men vissa fall kräver längre behandling. Det är viktigt att ta medicinen exakt enligt föreskrift och att genomföra hela kuren, även om symtomen börjar lätta tidigare. Annars riskerar infektionen inte att läka ut helt, och bakterierna kan bli resistenta.

Annan lindring utöver antibiotika

Förutom antibiotika kan flera enkla åtgärder hjälpa kroppen att bli frisk och minska besvären:

• Drik mycket vätska – det hjälper till att spola ut bakterier från urinvägarna.
• Receptfria värktabletter såsom paracetamol eller ibuprofen kan lindra smärta och feber.
• Undvik alkohol och koffein, eftersom dessa kan irritera blåsan.
• Värmekudde mot nedre delen av buken kan lindra smärta och obehag.
• God hygien – torka dig alltid framifrån och bakåt efter toalettbesök och kissa regelbundet för att förebygga nya infektioner.

När behövs ytterligare utredning?

Kontakta vården igen om besvären inte förbättras trots antibiotikabehandling, eller om infektionen återkommer ofta. Då kan det behövas kompletterande prover, exempelvis urinodling, för att identifiera underliggande orsaker – såsom njursten, anatomiska avvikelser eller resistenta bakterier – och därmed bestämma bästa fortsatta behandling.