Myelinskidan överför inte impulser från en neuron till en annan. Dess verkliga funktion är att fungera som en elektrisk isolator runt axonet, vilket kraftigt ökar hastigheten med vilken nervimpulser (aktionspotentialer) leds genom nervsystemet.
Myelin består av fett- och proteinrika lager som bildas av specialiserade gliaceller – Schwanns celler i det perifera nervsystemet och oligodendrocyter i centrala nervsystemet. Genom att minska läckaget av joner och öka cellmembranets resistans gör myelinet att impulser kan ledas betydligt effektivare än i omyeliniserade nervfibrer.
Myelinskidan är inte sammanhängande, utan avbryts med jämna mellanrum av så kallade Ranvierska noder – små omyeliniserade områden på axonet där jonkanaler finns. Den elektriska impulsen "hoppar" därför från nod till nod, ett fenomen som kallas saltatorisk ledning. Detta kan öka ledningshastigheten till över 100 meter per sekund, jämfört med endast några få meter per sekund i omyeliniserade fibrer, vilket gör att signaler snabbt kan transporteras över långa distanser i kroppen.
Kommunikationen mellan olika neuroner sker i stället via synapser, där signalämnen (neurotransmittorer) överför information från en cells axonändar till nästa cells dendriter eller cellkropp.
När myelinet skadas, exempelvis vid multipel skleros, försämras impulsledningen markant – något som tydligt illustrerar hur avgörande denna struktur är för nervsystemets normala funktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online