Malaria orsakas av blodparasiter tillhörande släktet Plasmodium. Av de cirka 156 kända arterna i släktet är det fyra som parasiterar människan: Plasmodium falciparum, P. vivax, P. ovale och P. malariae. Parasiterna överförs till människor via myggstick, och sjukdomen är vanligt förekommande i tropiska och subtropiska områden där malariamyggen (Anopheles) finns.
Den mänskliga värden genomgår två distinkta stadier av malariainfektion: leverstadiet och blodstadiet. Den initiala infektionen uppstår när en stickande hona av Anopheles-mygg för in sporozoiter – ett tidigt utvecklingsstadium av parasiten – i värdens blodström.
Sporozoiterna infekterar därefter leverceller. Med tiden mognar de till schizonter – cellkapslar som brister och släpper ut merozoiter. Merozoiterna förökar sig sedan inom levern. Vid vissa former av sjukdomen kan en vilande form av parasiten, så kallade hypnozoiter, fortsätta leva i levern och orsaka återfall flera veckor eller till och med år senare.
Så småningom infekterar merozoiterna de röda blodkropparna. Inuti cellerna utvecklas de till trofozoiter. I ett mellanliggande stadium, känt som ringstadiet, mognar trofozoiterna till schizonter som brister och frigör fler merozoiter, vilka i sin tur infekterar fler blodkroppar. En del trofozoiter mognar till gametocyter, som sedan tas upp av en honmygg i samband med ett blodmål.
Detta stadium kallas den sporogona cykeln. De intagna gametocyterna – både hanliga och honliga – förenas och bildar zygoter. Dessa utvecklas så småningom till en rörlig form av parasiten som kallas ookinet. Ookineterna vandrar till myggans mellantarmsvägg, där de omvandlas till oocyster. Oocysterna växer och brister slutligen, vilket frigör nya sporozoiter. Sporozoiteterna vandrar vidare till myggans spottkörtlar, och hela infektionscykeln börjar om igen när en smittad mygg sticker ett nytt värddjur.
Feber och frossa är de dominerande symtomen på malaria. Även huvudvärk, muskel- och ledvärk, kräkningar, diarré och allmän svaghet kan förekomma. Vissa former av sjukdomen kan vara dödliga till följd av njursvikt, anemi, akut andningsbesvär eller svikt i centrala nervsystemet.
Diagnosen malaria bör ställas genom att leta efter parasiten i ett färskt blodprov. Eftersom olika former av Plasmodium kräver olika behandlingsmetoder är det avgörande att identifiera exakt vilken art det rör sig om samt vilket infektionsstadium patienten befinner sig i. Antigenbaserade blodprover kan också användas som komplement vid diagnostiken.
Klorokin är traditionellt sett förstahandsvalet vid malariabehandling. Vissa klorokinresistenta stammar av Plasmodium kan dock istället behandlas med kininsulfat i kombination med dokycyklin eller tetracyklin, med klindamycin, alternativt med atovakon–proguanil.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online