Cancerbehandling med radiovågor och kolnanorör

Cancerbehandling med radiovågor och kolnanorör

År 1996 tilldelades kemisten Richard Smalley Nobelpriset i kemi för sin upptäckt av fullrener – en unik kolform som även kallas buckminsterfullerener. Detta material avger infrarött ljus som kan detekteras inne i kroppen. Tillsammans med uppfinnaren John Kanzius arbetade Smalley för att utveckla en säker och icke-invasiv metod för att bota cancer. En dag kanske vi faktiskt får se en verklig bot mot sjukdomen.

John Kanzius – en patient som sökte svar

John Kanzius led själv av leukemi och genomgick inte mindre än 36 cellgiftsbehandlingar. Han var övertygad om att det måste finnas en bättre metod för att döda cancerceller. Han började därför leta efter ett sätt att täcka cancercellerna med ett ämne som radiovågor kan rikta in sig på och förstöra – utan att skada den omgivande friska vävnaden.

Steven Curley och forskningens genombrott

Kanzius inledde sina experiment med enkla tester där han använde korv och radiovågor. När han senare inledde ett samarbete med kirurgen Steven Curley experimenterade de tillsammans med olika mineraler. De övergick från att använda koppar till att istället testa kolnanorör. Resultatet var lovande: när radiovågorna träffar nanorören värms de upp så att cancercellerna förstörs, medan de friska cellerna lämnas orörda.

Kolnanorör – ett säkrare alternativ?

Att behandla tumörer med kolnanorör kan bli ett betydligt skonsammare alternativ till dagens metoder. Varken kirurgi eller destruktiv kemoterapi som förgiftar hela kroppen skulle behövas. Radiovågorna kan dessutom tränga djupt in i det drabbade området utan att skada omgivande vävnad.

När nanorör läcker

Metoden är dock inte helt problemfri. I tester har en del nanorör läckt ut i omgivande vävnad, vilket ledde till att ett område på cirka 2,5 millimeter frisk vävnad skadades av värmen.

Andra tekniska utmaningar

Det finns ytterligare hinder att övervinna. Radiovågor tränger inte särskilt effektivt genom vatten – och människokroppen består till största delen just av vatten. En annan svårighet är att få nanorören att enbart fästa på cancercellerna och inte på de friska cellerna. Trots dessa utmaningar fortsätter forskningen, eftersom potentialen hos denna innovativa behandlingsmetod anses vara stor.