Neuroblastom är en cancerform som utgår från omogna nervceller och är den vanligaste cancerformen hos spädbarn. Enligt National Cancer Institute (NCI) står sjukdomen för 8 till 10 procent av all barncancer. Neuroblastom börjar vanligtvis i nervvävnaden i binjurarna, som sitter ovanför njurarna. Binjurarna producerar hormoner som hjälper till att reglera kroppens funktioner, exempelvis hjärtfrekvens och blodtryck.
Tumören kan dock även uppstå på andra ställen, till exempel i bröstet, buken eller i nervvävnaden i halsen nära ryggraden.
Liksom många andra cancerformer ger neuroblastom inte alltid symtom i sjukdomens tidiga skede. Sjukdomen upptäcks ofta först när tumören påverkar omgivande vävnader eller skelettet, enligt NCI. Av denna anledning har cancern ofta redan hunnit sprida sig (metastasera) vid tidpunkten för diagnosen.
Vanliga symtom på neuroblastom är:
Dessa symtom kan också tyda på andra sjukdomar eller problem. Det är därför viktigt att en läkare undersöker barnet och genomför rätt tester för att kunna ställa en korrekt diagnos.
Det första en läkare gör är en fysisk undersökning för att leta efter tecken och symtom. Därefter kan olika laboratorieprover tas, till exempel ett 24-timmarsurinprov och blodkemiska analyser. Även röntgen, datortomografi (CT), ultraljud och en neurologisk undersökning är vanliga diagnostiska metoder, enligt NCI.
En benmärgsbiopsi görs dessutom ofta, så att patologer kan undersöka benmärgen, skelettet och blodet för att se om cancern har spridit sig.
När ett barn får diagnosen neuroblastom undrar föräldrarna ofta först vilken prognos barnet har. Både prognosen och behandlingen beror på flera faktorer. Enligt NCI tittar läkarna bland annat på:
Också tumörbiologin spelar en viktig roll för prognosen. Detta innefattar hur snabbt tumörcellerna växer, hur mycket de skiljer sig från normala celler samt deras utseendemönster. Tumörbiologin klassificeras antingen som gynnsam eller ogynnsam, där de ogynnsamma typerna ger en sämre prognos.
Fyra huvudsakliga behandlingsformer används vid neuroblastom: kirurgi, strålterapi, kemoterapi samt aktiv övervakning utan omedelbar behandling, enligt NCI. Även benmärgstransplantation har använts, enligt Children's Cancer Research Fund. Beroende på sjukdomens stadium kombineras dessa behandlingar på olika sätt.
Stadierna av neuroblastom kan dessutom delas in i riskgrupper: lågrisk, medelrisk och högrisk. Behandlingsplanen anpassas sedan efter vilken grupp barnet tillhör. Cancerformer med låg och medel risk är generellt lättare att bota än de med hög risk.
Efter avslutad behandling görs upprepade kontroller för att följa svaret på behandlingen. Uppföljningsvården fortsätter ofta i flera år för att säkerställa att barnets hälsa inte förändras och för att upptäcka så kallade sena effekter. Vissa cancerbehandlingar kan ge biverkningar långt senare i livet, exempelvis sekundära cancerformer, humörsvängningar och fysiska besvär. Eftersom detta är en stor oro för många föräldrar och läkare är det viktigt att diskutera frågan med sin läkare.
Inom kliniska studier för neuroblastom prövas bland annat riktad terapi – läkemedel som endast angriper cancercellerna och inte de friska cellerna, vilket minskar risken för biverkningar och sena effekter. Andra forskningsområden är hög dos kemoterapi kombinerat med stamcellstransplantation samt användning av läkemedlet 13-cis-retinoinsyra, enligt NCI. Detta läkemedel kan möjligen bromsa cancerns celldelning och därmed sjukdomens utveckling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online