Cancermarkörer, även kallade tumörmarkörer, är ämnen som kan mätas i blod, urin eller vävnad. Resultaten är inte alltid tillförlitliga nog för att ensamma ställa en cancerdiagnos, men markörerna spelar en viktig roll vid uppföljningen av cancerbehandling. Eftersom nivåerna ofta stiger eller sjunker i takt med hur sjukdomen utvecklas kan läkaren använda dem för att bedöma behandlingens effekt. Markörerna kan tyda på vissa cancerformer, men de ger aldrig något entydigt besked.
De första cancermarkörerna upptäcktes år 1965 i samband med utvecklingen av det allra första blodprovet för cancer. Arbetet tog utgångspunkt i tester för graviditet, där man upptäckte att cancerceller kan höja kroppens nivåer av vissa proteiner. Från 1970-talet började dessa proteiner numreras systematiskt: CA15-3 kopplas till bröstcancer, CA125 till äggstockscancer och CA19-9 till tjock- och ändtarmscancer samt bukspottkörtelcancer.
Vissa proteiner avsöndras antingen av cancercellerna själva eller av kroppens immunförsvar som svar på dem. Det är dock viktigt att komma ihåg att inte alla cancerceller utsöndrar proteiner, och att inte alla tumörmarkörer orsakas av cancer. Förhöjda värden kan även bero på godartade tillstånd, vilket gör att resultaten alltid måste tolkas tillsammans med andra undersökningar.
En av de mest använda cancermarkörerna är PSA, prostataspecifikt antigen. Prostatacancer ger ofta höga PSA-värden i blodet, men bilden är inte helt enkel. Andra prostatarelaterade tillstånd, såsom godartad prostataförstoring eller inflammation, kan också generera förhöjda tumörmarkörer. Samtidigt finns det patienter med prostatacancer som aldrig uppvisar förhöjda PSA-nivåer.
Hormonreceptorer används som cancermarkörer framför allt när behandlingsbeslut ska fattas. Bröstcancer som reagerar på östrogener och progesteron – vilket gäller ungefär två av tre fall – kan ofta behandlas med hormonterapi, till exempel med läkemedlet tamoxifen.
I kroppen finns många olika immunglobuliner – antikroppar som är blodproteiner och som bildas av immunförsvaret för att bekämpa bland annat cancerceller. Normalt räknas de inte som tumörmarkörer, men det finns ett undantag: benmärgscancer (myelom) kan orsaka onormalt höga nivåer av en viss typ av immunglobulin, som då kan påvisas i både blod och urin.
Tumörmarkörer är ett värdefullt verktyg för att följa sjukdomsförlopp och behandlingseffekt över tid, men de ska aldrig användas som enda grund för en cancerdiagnos. En säker bedömning kräver alltid en helhetsbild med klinisk undersökning, bilddiagnostik och i många fall vävnadsprov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online