Begreppet kemoterapi kan i teorin syfta på vilken läkemedelsbehandling som helst, men i vardagligt språkbruk förknippas termen specifikt med de läkemedel som används vid cancerbehandling. Det finns över 100 olika kemoterapiläkemedel, och de flesta ges systemiskt – det vill säga de tillförs intravenöst via en ven och transporteras sedan med blodet genom hela kroppen. Vissa kemoterapier administreras lokalt och injiceras direkt i tumören, medan andra ges oralt i tablettform.
Kemoterapi kan även kombineras med bioterapi, en behandlingsform där levande organismer eller biologiska ämnen används för att hjälpa till att bekämpa cancer.
Kroppens celler består av levande vävnad som passerar genom fem utvecklingsstadier. När en cell delar sig går den genom samtliga dessa stadier, och när processen är klar är de två cellerna (ursprungscellen och dess kopia) identiska. Kemoterapiläkemedel hindrar celler från att dela sig genom att störa ett av dessa stadier.
Tyvärr kan kemoterapiläkemedel oftast inte skilja på cancerceller och friska celler. Därför påverkas även celler som delar sig ofta, exempelvis hårstråsceller och cellerna i matsmältningskanalen. När celldelningscykeln avbryts uppstår de biverkningar som förknippas med kemoterapi, såsom illamående, kräkningar och håravfall.
Bioterapi kan ges samtidigt med kemoterapin, före eller efter behandlingen. Bioterapi i form av hematopoietiska tillväxtfaktorer (HGF) kan administreras under pågående kemoterapi för att stimulera tillväxten av benmärgsstamceller, som kan skadas av behandlingen. Interleukin-bioterapi kan användas för att främja tillväxten av immunceller som förstörts av kemoterapin, medan interferon-bioterapi ges för att ytterligare stärka immunsvaret.
Flera olika faktorer avgör vilken kemoterapibehandling som väljs för en patient. De viktigaste faktorerna varierar från patient till patient och omfattar cancerns ursprung, cancerns stadium, patientens ålder och allmänna hälsotillstånd samt eventuella tidigare cancerbehandlingar. Läkare tar också hänsyn till tidigare fall, medicinska studier och kliniska prövningar för att avgöra vilka läkemedel som bör användas. Ofta svarar tumörer bättre på en kombination av läkemedel, därför studerar onkologer kombinationer som tidigare visat sig framgångsrika i liknande situationer.
Vilken bioterapi som ska komplettera kemoterapin, om någon, beror på typen av cancer. Bioterapi finns framför allt för lymfom och bröstcancer. Det bioterapeutiska läkemedel som vanligast ges tillsammans med kemoterapi vid bröstcancer heter Herceptin (trastuzumab), medan Rituxan (rituximab) används vid lymfom.
Läkare väger in lämplig dos av kemoterapi samt schemat för hur läkemedlet ska administreras. Kemoterapiläkemedel är mycket starka och kan ha många negativa konsekvenser för kroppen. Lägre doser ger färre biverkningar och kan ges oftare under längre perioder utan att belasta kroppen, men de kanske inte är lika effektiva för att döda cancerceller. Högre doser kan vara mer verksamma men kan inte ges lika ofta, eftersom kroppen behöver tid att återhämta sig mellan behandlingarna – och under återhämtningsperioderna kan cancerceller hinna växa. Dessa faktorer måste balanseras för att ta fram ett doseringsschema, som kan behöva justeras om patienten svarar dåligt på behandlingen, drabbas av svåra biverkningar eller om cancern fortsätter att växa.
Administrering av bioterapi har länge varit i huvudsak experimentell. Enligt Danbury Hospital är bioterapi inte alltid lättillgänglig som del av ett cancerbehandlingsprogram, och huvuddelen av all bioterapi har getts inom ramen för kliniska prövningar och forskningsstudier.
Kemoterapi kan ges oralt (i tablettform) eller appliceras lokalt på huden (som kräm eller lotion). Den kan ges intravenöst eller injiceras i muskler, under huden eller direkt i artärer. Den kan också infunderas i cerebrospinalvätskan eller in i brösthålan, urinblåsan eller magsäcken. Slutligen kan den injiceras direkt i tumören. Vilken metod som används beror på det specifika läkemedlet och/eller vilken typ av tumör som behandlas.
Bioterapi ges i allmänhet oralt, i tablettform.
Kemoterapiläkemedel kan vara farliga för läkare och sjuksköterskor som kommer i kontakt med dem. De kan förändra DNA-strukturen eller celler, öka risken för vissa cancerformer, störa fosterutvecklingen hos gravida kvinnor samt irritera huden. Personal som hanterar kemoterapiläkemedel eller administrerar bioterapi måste därför vidta försiktighetsåtgärder för att undvika direktkontakt med preparaten, bland annat genom att bära handskar, skyddsrockar och skyddsglasögon. De bör också vara noga med att inte råka inhalera läkemedlen vid dosberedning. Eftersom urin och avföring från cancerpatienter kan innehålla rester av kemoterapiläkemedel bör vårdpersonal dessutom vidta särskilda försiktighetsåtgärder när dessa avfall hanteras.
Läkare är fortfarande inte helt säkra på alla effekter av bioterapi, men National Cancer Institute varnar inte för några negativa biverkningar vid kontakt med bioterapeutiska medel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online