Antracykliner är en klass av kemoterapiläkemedel med rötter i antibiotika. De används för att behandla många olika typer av cancer, men läkemedel i denna familj har även några mycket allvarliga biverkningar. De vanligaste antracyklinerna är epirubicin (Ellence, Pharmorubicin), idarubicin (Idamycin), doxorubicin (Adriamycin, Rubex) och daunorubicin (Cerubidine).
Antracykliner fungerar genom att störa celldelningen. När celler inte kan dela sig förökar de sig inte heller. Dessa läkemedel verkar direkt på cellens DNA-struktur. När DNA:t (deoxiribonukleinsyran) störts förlorar cellen sin genetiska kod för att kunna replikera sig. Läkemedlen bildar fria syreradikaler som bryter av DNA-strängar och därigenom hämmar DNA-syntesen.
Enligt National Cancer Institute skadar antracykliner DNA:t i cancercellerna, vilket leder till att cellerna dör.
Det största problemet med denna läkemedelsklass är dess kardiotoxiska effekter, det vill säga att läkemedlen kan skada hjärtat. Antracykliner stör ett skyddande ämne i hjärtats mitokondrier, vilket gör att kemoterapin i slutänden kan förgifta hjärtmuskelcellerna.
Andra biverkningar inkluderar illamående, alopeci (håravfall), vävnadsnekros (celldöd), diarré, buksmärtor, tromboflebit, blodproppar, feber och frossa. Akuta reaktioner har också förekommit i form av anafylaktisk chock – en allvarlig allergisk reaktion som påverkar hela kroppen. Den drabbade kan bli yr, tappa medvetandet, få andningssvårigheter, uppleva blåaktig hud, svullen tunga, lågt blodtryck, hjärtsvikt och i värsta fall döden.
Enligt Chemocare.com går biverkningarna av dessa läkemedel oftast över efter avslutad kemoterapi.
Vilka läkemedel som används vid kemoterapi och när behandlingen ges beror på om cancercellerna delar sig eller befinner sig i vila. Läkemedel som påverkar delande cancerceller kallas cellcykelspecifika, medan läkemedel som påverkar vilande cancerceller kallas cellcykelospecifika.
Eftersom cancerceller både delar sig och ligger i vila ges kemoterapi i cykler. Läkemedel mot cancer är mest effektiva när cellerna håller på att dela sig.
Antracykliner utvecklades ursprungligen för att behandla lymfom, leukemi, livmodercancer, äggstockscancer, lungcancer och bröstcancer.
Även om alla former av bröstcancer inte svarar på antracykliner kan kvinnor med HER2-positiv bröstcancer dra nytta av behandlingen. HER2 är ett protein som överproduceras av tumörerna. National Cancer Institute anger att kvinnor vars tumörer producerar för mycket av proteinet HER2 kan vara den grupp som faktiskt har störst nytta av antracyklinkemoterapi.
Antracykliner används även vid behandling av leukemi, en cancerform i blodet. Läkemedlen ges till patienten i ett skede som kallas "induktion" för att eliminera cancercellerna ur blodet. När detta mål uppnåtts kan långsiktiga behandlingsalternativ diskuteras, exempelvis benmärgstransplantation, där nya blodceller bildas.
Antracykliner medför en risk att patienten utvecklar leukemi flera år efter avslutad behandling.
Enligt RxList.com är antracykliner ett kraftfullt benmärgshämmande medel, och benmärgspåverkan uppstår hos alla patienter som får en terapeutisk dos. Dessutom är läkemedlen kardiotoxiska, som nämnts ovan. Användningen innebär alltså inneboende risker som alltid måste vägas mot den förväntade nyttan.
Informationen i denna artikel är inte avsedd att diagnostisera sjukdomar eller föreslå en specifik behandlingsplan. Texten ska endast betraktas som en allmän informationskälla.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online