Cancerbehandling syftar till att döda cancerceller samtidigt som friska, normala celler skonas. Utmaningen ligger i att begränsa kemoterapins effekter till enbart de sjuka cellerna. Eftersom kemoterapi sprids genom hela kroppen påverkas även friska celler, vilket förklarar de biverkningar som många patienter upplever. Tack vare framsteg inom cancerforskningen utvecklas nu så kallade målinriktade terapier som fokuserar på faktorer som är specifika för cancerceller.
Målinriktade cancerterapier söker upp specifika proteiner eller enzymer som finns inuti eller på ytan av cancerceller och som är nödvändiga för celltillväxten. Karakteristiskt för cancerceller är okontrollerad tillväxt, förmåga att metastasera (sprida sig) till andra organ, motstånd mot den naturliga celldöden (apoptos) samt förmåga att bilda nya blodkärl som försörjer tumören med näring. De målinriktade terapierna riktar sig mot de kemiska signaler som krävs för att cancercellerna ska kunna utföra dessa funktioner.
Eftersom läkemedlen är specifika för cancercellerna är de ofta effektivare än traditionell kemoterapi och skadar friska celler i betydligt mindre utsträckning. Terapierna klassificeras efter sin verkningsmekanism: småmolekylära läkemedel tränger in i cellen och verkar därifrån, medan monoklonala antikroppar är större molekyler som fäster vid receptorer på cellens yta.
Även om dessa terapier kan möjliggöra individualiserad behandling med färre biverkningar, kan cancern med tiden utveckla resistens. Bäst effekt uppnås därför oftast när målinriktade terapier kombineras med traditionell kemoterapi, strålbehandling eller andra målinriktade läkemedel.
Signaltransduktionshämmare blockerar de enzymer och tillväxtfaktorreceptorer som krävs för celltillväxt. Genom att störa tillväxtkaskaden saktar tumörens tillväxt in eller stoppas helt.
En annan grupp av målinriktade terapier stimulerar celldöd, så kallad apoptos, i cancercellerna. Dessa ämnen bryter ner de proteiner som reglerar celltillväxt och celldelning, vilket får cancercellerna att dö. Även normala celler kan påverkas, men i betydligt mindre grad än cancercellerna.
Tumörer bildar nya blodkärl för att kunna växa och metastasera. Anti-angiogenetiska läkemedel hindrar utvecklingen av dessa nya blodkärl genom att binda till receptorer för vaskulär endotelial tillväxtfaktor (VEGF), vilket blockerar tumörtillväxten.
Monoklonala antikroppar används också för att stärka kroppens eget immunförsvar och aktivera det mot cancercellerna. Läkemedlen riktar sig mot ett protein på cancercellernas yta som initierar ett immunsvar. Andra monoklonala antikroppar transporterar toxiska ämnen direkt in i cancercellen, där de stör celldelningsprocessen.
Vacciner finns idag för att förebygga virus som kan leda till vissa cancerformer. Kronisk hepatit B kan exempelvis orsaka levercancer, och vissa stammar av humant papillomvirus (HPV) har kopplats till en ökad risk för livmoderhalscancer. Terapeutiska vacciner som ska behandla redan uppkommen cancer håller på att utvecklas. Inom genterapin utforskas dessutom möjligheten att ersätta skadade gener – vars mutationer kan utvecklas till cancer – göra cancercellerna mer känsliga för behandling samt förbättra immunsystemets svar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online