Lymfomcancer delas in i två huvudtyper: Hodgkins lymfom och icke-Hodgkins lymfom. I båda fallen börjar cancern i lymfsystemet, som är en viktig del av kroppens immunförsvar. Lymfcellerna, som finns i hela kroppen, transporterar vätska och fett samt hjälper kroppen att bekämpa infektioner.
Lymfomcancer kan uppstå var som helst i kroppen där lymfknutor finns, vilket gäller både Hodgkins lymfom och icke-Hodgkins lymfom. Den största skillnaden mellan de två formerna är att patienter med Hodgkins lymfom har en särskild cancer cell som kallas Reed-Sternberg-cell. De två typerna av cancer behandlas dessutom på olika sätt.
Även om kirurgi kan användas för att diagnostisera lymfom är den inte en effektiv metod för att behandla cancern. Extern strålterapi är den vanligaste behandlingsformen vid icke-Hodgkins lymfom. Vid denna metod används en apparat som riktar högenergetisk strålning mot tumören och därigenom dödar cancercellerna. Strålbehandling brukar vara relativt effektiv vid icke-Hodgkins lymfom i tidigt skede (stadium I eller II).
Mer avancerad lymfomcancer behandlas oftast med en kombination av strålning och kemoterapi. Vanligtvis används en kombination av fyra cytostatika: Cytoxan, Adriamycin, Oncovin och Prednison.
Hodgkins lymfom behandlas också med strålning och kemoterapi, antingen var för sig eller i kombination. Stamcellstransplantation är en annan vanlig och effektiv behandlingsmetod i vissa fall. Hos många patienter kombineras mycket höga doser kemoterapi med en stamcellstransplantation.
Stamcellstransplantationer är oftast mest effektiva och säkraste när en matchad allogen donator finns tillgänglig. Det innebär att en person med samma vävnadstyp, till exempel ett syskon, donerar sina stamceller. Patienter över 50 år klarar oftast inte av ingreppet, och en lämplig matchad donator måste finnas tillgänglig.
För patienter som inte svarar på strålning eller kemoterapi kan en autolog stamcellstransplantation övervägas. Då tas egna benmärgsceller ut ur kroppen, varefter patienten får höga doser kemoterapi innan cellerna återförs. Metoden kan vara problematisk eftersom det kan vara svårt att hitta celler som helt saknar cancerceller.
Vissa ovanliga former av lymfom kräver specifik behandling. Diffust B-cellslymfom är exempelvis en sällsynt lymfomtyp. Den behandlas vanligtvis med samma fyra cytostatika som icke-Hodgkins lymfom, men med tillägg av ett femte läkemedel som kallas rituximab. För att försöka bota denna lymfomtyp kan patienten behöva genomgå upp till sex månaders kemoterapi.
En annan typ, follikulärt lymfom, behandlas ofta inte alls i början. Eftersom det är en långsamt växande cancerform som är svår att bota väljer läkarna ofta att avvakta med behandling tills cancern börjar orsaka symtom. När symtom uppträder sätts kemoterapi och/eller strålbehandling in. När behandlingen väl har påbörjats kan det ta upp till tre år innan kemoterapin helt har eliminerat cancercellerna från kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online