Det finns flera olika typer av benmärgstransplantationer, bland annat allogena och autologa. Vid en allogen transplantation hämtas stamcellerna från en donator, medan patientens egna stamceller används vid en autolog transplantation, enligt Memorial Sloan Kettering Cancer Center. Även om en autolog stamcellstransplantation innebär flera månaders återhämtning och kan ge biverkningar kan behandlingen vara livräddande i vissa situationer.
Benmärgen producerar röda och vita blodkroppar samt blodplättar, och kan skadas av olika former av cancer. Syftet med en transplantation är att ersätta den skadade märgen med friska stamceller så att produktionen av friska blodceller kan återupptas.
Eftersom patientens egna stamceller används vid en autolog transplantation uppstår inte vissa komplikationer, exempelvis graft-versus-host-sjukdomen (transplantat-mot-värd-sjukdom), som beror på att donatorns immunceller angriper mottagarens kropp. Å andra sidan har patienter som genomgår en autolog transplantation en högre risk för återfall än de som får en allogen transplantation, enligt Seattle Cancer Care Alliance.
På grund av den högre återfallsrisken lämpar sig inte autolog transplantation för alla cancerformer. Metoden används dock vid vissa sjukdomar, till exempel non-Hodgkins lymfom och Hodgkins lymfom. Även multipelt myelom, en cancerform som utgår från plasmacellerna i benmärgen, kan behandlas med en autolog stamcellstransplantation.
Enligt Multiple Myeloma Research Foundation samlas stamcellerna oftast in från det perifera blodet i en procedur som kallas aferees. Patienten får först ett läkemedel som stimulerar stamcellerna att lämna benmärgen och gå ut i blodet. Blodet cirkuleras därefter genom en maskin som fångar upp stamcellerna, medan resten av blodet leds tillbaka till patienten. De insamlade stamcellerna fryses ned tills de ska användas.
Nästa steg är en hög dos kemoterapi som syftar till att utplåna den sjuka benmärgen. Därefter återförs de frysta stamcellerna till kroppen via en central venkateter – en tunn slang som placeras i ett större blodkärl. Stamcellerna vandrar sedan till benmärgen, där de börjar bilda nya friska blodceller.
Alla patienter är olika, men de flesta får någon form av biverkningar efter en autolog stamcellstransplantation. De flesta besvär, exempelvis hudutslag, orsakas av den högdoskemoterapi som ges inför själva transplantationen. Ett vanligt tillstånd är mukosit – svåra sår i munnen. Trötthet, diarré och illamående med kräkningar kan också förekomma, och de flesta patienter förlorar allt eller delar av sitt kroppshår.
Läkemedel kan ges för att lindra många av biverkningarna, och vårdteamet ger råd om hur patienten bäst hanterar besvären under behandlingstiden.
Inväxten (engraftment) är det skede då de transplanterade stamcellerna börjar fungera och bildar friska vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar. Takten varierar från patient till patient, men enligt University of Pennsylvania sker inväxten i genomsnitt cirka en till tolv dagar efter transplantationen. Cellvärdena kan dock ligga under normalnivå i flera veckor.
Aptit och energinivå kan behöva flera månader för att helt återgå till det normala. Enligt University of Pennsylvania bör patienter gradvis återgå till sina vardagliga aktiviteter i takt med att de känner sig starka nog. Regelbundna kontroller hos vården är viktiga under hela återhämtningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online