Kemoradiation kombinerar cellgifter (kemoterapi) med strålbehandling för att angripa cancerceller från två håll samtidigt. Behandlingen passar inte alla cancerformer, men gedigen klinisk forskning stödjer dess användning vid analcancer, livmoderhalscancer, urinblåsecancer samt icke-småcellig lungcancer.
Att genomföra två intensiva behandlingar samtidigt är krävande för kroppen, vilket gör patienturvalet avgörande. När behandlingen väljs på rätt indikation kan kemoradiation stoppa tumörtillväxten, förbättra överlevnaden och i vissa fall leda till fullständig bot.
Aktuella indiceringar för kemoradiation omfattar:
Denna artikel går igenom hur kemoradiation används vid respektive cancerform, typiska behandlingstider samt de biverkningar som oftast förekommer.
Forskningen kring kemoradiation vid analcancer sträcker sig mer än fem decennier tillbaka. Moderna studier bekräftar att samtidig kemoradiation är en hörnsten vid plattcellscancer i analen, särskilt i tidiga stadier där målet är att bevara organet. En mindre studie från 2012 visade en fullständig remissionsgrad på 86 procent bland deltagare som fick kemoradiation.
Vid livmoderhalscancer som växt utanför livmoderhalsen men ännu inte gett upphov till fjärrmetastaser används kemoradiation ofta före operation för att krympa tumören. Forskning tyder på att denna strategi kan vara effektivare än enbart kemoterapi följt av kirurgi.
Icke-småcellig lungcancer i stadium III – där sjukdomen spridits lokalt men inte till avlägsna organ – behandlas ofta med samtidig kemoradiation. Studier visar bättre resultat jämfört med när de två behandlingsformerna ges i sekvens efter varandra. Ny forskning antyder dessutom att tillägg av immunterapi kan förbättra överlevnaden ytterligare.
Vid muskelinvasiv urinblåsecancer har kemoradiation kopplats till högre överlevnad än enbart strålbehandling. Standardstrategin innebär numera ofta att kemoradiation kombineras med efterföljande radikal cystektomi (kirurgisk borttagning av urinblåsan), vilket erbjuder ett av de mest botande alternativen när sjukdomen vuxit bortom ursprungstumörens område.
Patienten får cellgifter – via intravenös infusion eller som tabletter – som cirkulerar i kroppen och angriper cancerceller. Samtidigt, eller kort innan eller efter cellgiftstillförseln, riktas högenergetisk strålning mot tumörområdet.
Behandlingens längd varierar beroende på cancerform och föreskriven dos. Ett typiskt schema kan innebära strålbehandling fem dagar i veckan under fem veckor, med cellgiftscykler som exempelvis varar två veckor, följs av en veckas paus och därefter ytterligare två veckors kemoterapi.
Efter den första kemoradiationskuren hjälper röntgenbilder och laboratorieprov onkologteamet att bedöma nästa steg, vilket kan innefatta fler kemoradiationscykler, kirurgi eller alternativa behandlingsformer.
Biverkningarna beror på vilka cellgifter som används, strålfältets utbredning och den individuella toleransen. Eftersom toxiciteten från båda behandlingsformerna kan överlappa blir symtomen ofta mer uttalade än vid en enskild behandlingsform. Vanliga besvär inkluderar:
Patienter bör rapportera sina besvär omgående till vårdteamet; läkare kan ofta justera doserna eller ge stödbehandling för att lindra obehaget.
Sammanfattningsvis är kemoradiation ett kraftfullt och evidensbaserat behandlingsalternativ för utvalda patienter med analcancer, livmoderhalscancer, urinblåsecancer eller icke-småcellig lungcancer i stadium III. Även om behandlingen inte passar alla kan den förbättra prognosen avsevärt när den ges av ett erfaret tvärvetenskapligt team.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online