Glioblastom är en primär hjärncancer, det vill säga en cancer som uppstår i själva hjärnan i stället för att sprida sig dit från andra delar av kroppen. Det är den mest aggressiva formen av hjärntumör hos vuxna och växer ofta snabbt. I de flesta fall är orsaken okänd, men i sällsynta fall kan tidigare exponering för vissa kemikalier spela en roll. Typiska symtom är ihållande huvudvärk, epileptiska anfall, personlighetsförändringar eller neurologiska bortfallssymtom.
Trots att glioblastom är svårt att bota finns flera behandlingsvägar. De viktigaste är kirurgi, cellgiftsbehandling (kemoterapi) och strålbehandling. En möjlig bot kräver i regel att tumören kan tas bort kirurgiskt, varefter strålning används för att förgöra eventuella kvarvarande tumörceller. Nedan beskrivs de tre vanligaste behandlingsmetoderna.
Kirurgi är oftast första steget i behandlingen av glioblastom och erbjuder den största chansen att bli helt botad, eftersom hela tumören kan avlägsnas om den är åtkomlig och tillräckligt liten. Vid en kraniotomi gör kirurgen ett snitt i huvudet och opererar genom en öppning i skallbenet, vilket ger direkt tillgång till tumören.
Metoden är bara aktuell när tumören inte ligger alltför nära kritiska strukturer i hjärnan och när patienten i övrigt är i god hälsa. För att kraniotomin ska kunna leda till bot måste hela tumören avlägsnas. Operationen kan dock även användas som palliativ behandling – alltså för att lindra besvär – genom att en del av tumören tas bort när den är för stor för att kunna avlägsnas helt.
Eftersom glioblastom ofta har mikroskopiska utlöpare som invaderar omgivande frisk vävnad räcker operationen sällan på egen hand. Strålbehandling behövs därför nästan alltid efteråt, och enbart kirurgi botar endast i undantagsfall.
Ultraljudsasspiration är ett alternativ till konventionell kraniotomi. Metoden går ut på att rikta ultraljudsvågor mot tumören så att den sönderdelas i mindre fragment, vilka därefter sugs ut från hjärnan med vakuum.
Precis som vid kraniotomi gäller att metoden i princip bara kan bota patienter vars sjukdom inte hunnit gå långt, och även då krävs nästan alltid kompletterande strålbehandling efter ingreppet.
Systemisk kemoterapi, där läkemedlet ges via dropp direkt i blodbanan, brukar inte fungera bra vid glioblastom eftersom blod-hjärn-barriären hindrar läkemedlen från att tränga in i hjärnan. I stället placeras små cellgiftsimplantat – så kallade BCNU-polymerplattor med verksämheten karmustin – i det hålrum där tumören satt, under samma operation. Plattorna frisätter cellgifter lokalt i hjärnan under flera dagar och ska förgöra cancerceller som kan ha överlevt operationen.
Stereotaktisk radiokirurgi är en mindre invasiv metod som kan användas för patienter som inte har besvärande symtom av sin tumör. Behandlingen innebär att strålning riktas mot tumören längs en exakt beräknad bana, ofta med en så kallad gammakniv som fungerar ungefär som en skalpel.
Varje enskild stråle är svag, men där strålarna koncentreras i tumören blir dosen tillräckligt hög för att förstöra tumörvävnaden. Metoden kan kombineras med vanlig yttre strålbehandling. Som regel kan endast tumörer som är fyra centimeter eller mindre behandlas framgångsrikt med stereotaktisk radiokirurgi.
En verklig bot vid glioblastom är ovanlig, och prognosen beror bland annat på tumörens storlek och läge, patientens ålder och allmäntillstånd samt hur stor andel av tumören som kan avlägsnas. Behandlingen planeras alltid individuellt av ett team av specialister, och kombinationen av kirurgi, strålning och lokal kemoterapi ger idag de bästa förutsättningarna för ett långt och så funktionsdugligt liv som möjligt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online