Glioblastom är primära hjärntumörer, vilket innebär att cancern har sitt ursprung i hjärnan i stället för att sprida sig dit från någon annan del av kroppen. Det är den mest aggressiva formen av hjärncancer hos vuxna. Tumörerna tenderar att växa och sprida sig snabbt genom hjärnvävnaden, vilket gör dem svåra att behandla fullständigt.
Vilken behandling som väljs beror framför allt på två faktorer: hur avancerad tumören är och var i hjärnan den sitter. De viktigaste behandlingsmetoderna är kirurgi, strålbehandling och kemoterapi – ofta i kombination med varandra.
Två huvudsakliga kirurgiska metoder används för att avlägsna glioblastom:
En kraniotomi är en öppen skalloperation där kirurgen öppnar skallen och använder en skalpell för att avlägsna hela eller delar av tumören. Metoden är endast möjlig när tumören ligger på ett operativt tillgängligt ställe i hjärnan, utan att viktiga funktioner som tal, rörelse eller syn riskeras.
Ett alternativ till kraniotomin är en modernare teknik som bygger på ultraljudsvågor. Vid ultraljudsasspiration fragmenteras tumören med hjälp av ultraljud, varefter vävnaden sugs bort med en suganordning. Metoden är mindre invasiv och kan ibland nå tumörer som annars är svåråtkomliga.
Oavsett vilken operationsmetod som används kan BCNU-polymerimplantat placeras i håligheten där tumören suttit. Dessa små skivor, som också kallas Gliadel-wafers, frisätter kemoterapidrogen karmustin lokalt i hjärnan under flera veckors tid och kan bromsa återväxt av tumörrester.
Strålbehandling används för att förstöra cancerceller som inte kan nås eller tas bort kirurgiskt. Behandlingen medför vissa risker, eftersom även frisk hjärnvävnad nära tumören kan skadas. Trots detta är strålning ett viktigt verktyg när:
Vid glioblastom används vanligen intensitetsmodulerad strålterapi (IMRT), en teknik som riktar stråldosen exakt mot tumören och minimerar skador på omgivande vävnad. Behandlingen ges regelbundet – ofta dagligen – under flera veckor. Hos barn, vars hjärnor fortfarande utvecklas, rekommenderas dock generellt inte strålbehandling.
Kemoterapi används ofta som ersättning för strålning hos barn. Hos vuxna ges behandlingen i många fall i kombination med kirurgi och/eller strålning. Vissa glioblastom svarar dessutom bättre på cellgiftsbehandling än på strålning, vilket gör att behandlingsupplägget alltid anpassas individuellt.
En utmaning är den så kallade blod-hjärn-barriären, ett naturligt skydd som hindrar giftiga ämnen i blodet från att nå hjärnan. Barriären kan också blockera systemisk kemoterapi som ges intravenöst via blodomloppet, vilket begränsar vilka läkemedel som fungerar. Standardläkemedlet vid glioblastom är därför temozolomid, ett cellgift som specifikt tar sig igenom barriären. Alternativt kan kemoterapin ges direkt i hjärnan, exempelvis via BCNU-implantaten som beskrivits ovan.
Glioblastom är svårbehandlade tumörer, men kombinationen av kirurgi följt av strålning och kemoterapi utgör idag standardvården och kan förlänga överlevnaden samt förbättra livskvaliteten. Valet av metod styrs av tumörens storlek, läge och hur patienten mår i övrigt, och behandlingsplanen tas alltid fram tillsammans med ett multidisciplinärt team av specialistläkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online