Behandlingen av hjärncancer ser olika ut från patient till patient. Faktorer som ålder, allmänna hälsa och fysiska förutsättningar måste vägas in, liksom var i hjärnan tumören sitter och vilken typ av hjärntumör det handlar om. Oftast blir behandlingen en noggrant avvägd kombination av kirurgi, strålterapi och kemoterapi.
När läkarna beslutar sig för operation är målet att ta bort så mycket av tumören som möjligt. Ju mer som kan avlägsnas, desto bättre blir prognosen för patienten. Hur mycket som kan tas bort begränsas dock av tumörens läge i hjärnan samt av patientens allmäntillstånd.
Vid en kraniotomi öppnas skallbenet kirurgiskt för att ge tillträde till hjärnan. Kirurgen tar sedan bort den del av tumören som kan avlägsnas på ett säkert sätt, varefter skallbenet fixeras tillbaka på plats med tråd eller titanplattor. Återhämtningen efter en kraniotomi kan ta upp till hela åtta veckor innan patienten är helt återställd.
Oavsett om en hjärntumör har tagits bort helt eller bara delvis används nästan alltid strålterapi som komplement. Strålningen kan döda de cancerceller som kan finnas kvar efter operationen men som inte syns vid bildtagning.
Vid extern strålterapi, den vanligaste metoden, riktas stråldoser mot det drabbade området i hjärnan med hjälp av en strålningsmaskin under flera veckors tid. En variant som kallas hyperfraktionering innebär att patienten får flera mindre doser per dag istället för färre och intensivare doser, vilket kan vara skonsammare för det friska vävnaden runt tumören.
Trots sitt namn involverar stereotaktisk radiokirurgi ingen faktisk operation. Metoden går ut på att rikta en enda, hög stråldos exakt mot tumören. Med hjälp av datoriserade bilder av huvudet kan strålkniven fokuseras på den exakta punkt där tumören finns, vilket minimerar skador på omgivande frisk vävnad.
Ligger tumören i ett känsligt område används istället stereotaktisk strålterapi, där tumören bestrålas med flera mindre doser styrt av datorbilder. Ett känt exempel är Gamma Knife, en apparat som sänder lågdosstrålar från många olika vinklar. Dessa strålar möts i en enda punkt där de tillsammans bildar en mycket kraftfull och precis stråle som behandlar tumören.
Vid brakyterapi används radioaktiva kapslar som placeras direkt inuti själva tumören. Idén är att strålkällan ska ligga så nära cancern som möjligt, vilket ger en effektiv lokal behandling.
Denna metod övervägs ofta när hjärncancern återkommer i ett område som redan tidigare behandlats med extern strålning. Fördelen med brakyterapi är att behandlingen går snabbare än konventionell strålterapi och att den i stort sett inte påverkar de delar av hjärnan som ligger nära tumören.
Till skillnad från många andra cancerformer behandlas inte hjärncancer lika aggressivt med kemoterapi. Hjärntumörer växer oftast långsamt, vilket gör att syftet med kemoterapin – att bromsa celldelningen – får sämre effekt än vid andra cancerdiagnoser. Dessutom gör hjärnans unika anatomi, framför allt den så kallade blod-hjärnbarriären, att många läkemedel har svårt att nå fram till tumörområdet.
Eftersom olika läkemedel fungerar olika bra hos olika patienter prövas ofta en kombination av preparat för att se vilka som effektivt minskar antalet cancerceller.
En speciell typ av kemoterapi används i samband med operation. Preparatet heter Gliadel och består av små biodegraderbara wafers, tunna skivor, som läggs direkt i hjärnan där tumören tidigare fanns. På så sätt verkar läkemedlet lokalt just på platsen där cancern suttit, vilket gör det effektivare än traditionell kemoterapi som tas via munnen eller genom injektion.
Sammanfattningsvis bygger modern hjärncancervård på ett individualiserat upplägg där kirurgi, strålbehandling i olika former och kemoterapi kombineras utifrån tumörtyp, läge och patientens förutsättningar. En noggrant planerad behandling ger de bästa möjligheterna till ett gott resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online