Hjärntumörer: typer, symptom och behandlingsalternativ

```html

Godartade och elakartade hjärntumörer

Hjärntumörer förekommer i två huvudformer: godartade (icke-cancerogena) och elakartade (cancerogena). Godartade tumörer kan oftast avlägsnas helt genom operation och återkommer sällan. Onkologer skiljer de båda typerna åt genom att undersöka tumörens kanter. Eftersom cellerna hos en godartad tumör inte växer in i den omgivande friska vävnaden är dess gränser väl avgränsade och lätta att urskilja.

Godartade hjärntumörer kan dock vara farliga när de trycker mot de delar av hjärnan som styr andra organs funktioner. En godartad tumör på hjärnstammen skulle exempelvis med tiden kunna störa hjärtats slag och andra automatiska kroppsfunktioner.

Elakartade hjärntumörer är antingen primära – de utgår från själva hjärnvävnaden – eller sekundära, vilket innebär att cancern har uppstått någon annanstans i kroppen och därefter spridit sig (metastaserat) till hjärnan.

Elakartade hjärntumörer namnges efter sitt ursprung och andra egenskaper. Onkologer använder ett gradsystem från I till IV baserat på hur stora de cellulära avvikelserna ser ut under mikroskopet. Ju allvarligare avvikelse, desto högre grad.

Gliom – den vanligaste formen av cancerogen hjärntumör

Den vanligaste typen av elakartade hjärntumörer är gliom, som utgår från hjärnans stjärnformiga gliaceller. Gliaceller ger stöd, struktur och näring åt hjärnans arbetsnervceller. Här är de vanligaste gliomtyperna:

• Astrocytom växer i gliaceller som kallas astrocyter. Hos vuxna utvecklas de oftast i storhjärnan (cerebrum), medan de hos barn kan växa i hjärnstammen, storhjärnan och lillhjärnan.
• Hjärnstamsgliom uppträder i hjärnans äldsta del, som styr automatiska funktioner som hjärtslag. De kan drabba både vuxna och barn.
• Ependymom växer i de celler som klär hjärnans vätskefyllda ventriklar eller ryggmärgens centrala kanal. De diagnostiseras vanligen hos barn och unga vuxna.
• Oligodendrogliom är en mycket ovanlig tumör som uppkommer i de celler som bildar den fettaktiga substans som täcker och skyddar nerverna, och sitter oftast i storhjärnan. Den växer långsamt och tränger sällan in i omgivande hjärnvävnad. Diagnosen ställs ofta hos medelålders vuxna.

Icke-gliom: andra elakartade hjärntumörer

Elakartade hjärntumörer kan också växa i andra typer av hjärnvävnad. Här är några av de vanligaste:

• Medulloblastom växer i lillhjärnan och är den vanligaste hjärntumören som diagnostiseras hos barn. Den kallas även primitiv neuroektodermal tumör.
• Meningeom uppkommer i hjärnhinnorna, membranet som skyddar hjärnan och ryggmärgen. Den växer vanligtvis långsamt och ger ofta inga symptom.
• Schwannom är en tumör som växer på höljet av kranialnerven i innerörat som styr hörsel och balans. Den kallas ibland akustikusneurinom och uppträder oftast hos vuxna.
• Kraniopharyngiom växer vid hjärnans bas nära hypofysen och drabbar framför allt barn.
• Germinalcellstumörer i hjärnan uppstår när könsceller, som normalt finns i äggstockarna och testiklarna, hamnar i hjärnan på grund av ett utvecklingsfel under graviditeten. Denna tumörtyp hittas nästan alltid hos mycket små barn och kallas även germinom.
• Tumörer i pinealregionen utvecklas i eller nära tallkottkörteln, som ligger mellan storhjärnan och lillhjärnan. Det är en mycket ovanlig tumörtyp.

Vanliga symptom vid hjärntumör

Hjärntumörer trycker mot annan hjärnvävnad och kan orsaka en rad olika symptom. Symptomen kan förväxlas med andra tillstånd, till exempel huvudskador och stroke. Vanliga tecken är återkommande och svåra huvudvärkar, epileptiska anfall, kräkningar, afasi (förlorad talförmåga), nedsatt fin- och grovmotorik, sluddrigt tal, personlighetsförändringar, aptitlöshet, humörsvängningar samt försämrad förmåga att tänka, lära, minnas, se och höra. Kontakta alltid vårdpersonal om du upplever flera av dessa besvär samtidigt.

Kirurgisk behandling av hjärntumörer

Behandlingen av elakartade hjärntumörer anpassas efter patientens ålder och allmänna hälsa, tumörens typ, hur aggressiv den är, var den sitter och huruvida cancern har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsmöjligheterna omfattar operation, strålbehandling och cytostatika – var för sig eller i kombination. Varje behandlingsplan utformas individuellt.

Framsteg inom kirurgin, bland annat robotassisterade tekniker och laserkirurgi, har under det senaste decenniet gjort hjärnkirurgi säkrare och förbättrat överlevnaden och resultaten för många patienter. När tumören och en del av omgivande frisk vävnad tagits bort undersöks materialet av en patolog för att säkerställa att ingen cancer lämnats kvar. Risker med operationen är infektion, skada på omgivande muskler, nerver och blodkärl samt risk för återfall.

Efter operationen får patienterna ofta rehabilitering i form av fysioterapi och talträning för att återfå full funktion i de kroppsdelar och förmågor som påverkats av tumören eller ingreppet.

Cytostatika och strålbehandling

Cytostatikabehandling (kemoterapi) administreras av en onkolog och består av en serie kraftfulla läkemedelsbehandlingar, ofta intravenöst, som syftar till att hindra cancercellernas tillväxt. Kemoterapi ges ofta före operationen för att krympa tumören och göra ingreppet mindre omfattande. Efter operationen används den som ett skydd för att döda eventuella kvarvarande cancerceller.

Cytostatikan påverkar dock även friska celler, bland annat hårceller, celler i matsmältningskanalen och de blodbildande cellerna. Håravfall, illamående, aptitlöshet, blodbrist och låg energi är därför vanliga biverkningar. Dessa brukar i regel försvinna efter avslutad behandling.

Strålbehandling ges av en strålonkolog och består av högenergetisk röntgenstrålning som riktas mot tumörens plats. Behandlingen ges i små doser under flera dagar, ibland upp till flera månader. De vanligaste biverkningarna är aptitlöshet, trötthet samt hud- och mjukdelsbesvär i det behandlade området. Patienter som opererats nära strålfältet kan ibland läka långsamt på grund av skador på blodkärlen. De flesta biverkningar går över relativt snabbt efter avslutad strålbehandling, men problem med långsam läkning kan bestå under längre tid.