Cytotoxiska läkemedel är till sin natur giftiga för celler. De används framför allt inom kemoterapin, men även vid behandling av sjukdomar som lupus och juvenil idiopatisk artrit. Kemoterapi är en systemisk behandlingsform, vilket innebär att den verkar på celler i hela kroppen – inte enbart på celler på ett enskilt ställe.
Mer än hälften av alla personer som får en cancerdiagnos kommer att genomgå kemoterapi någon gång under sin behandling. Den här artikeln ger en översikt över de cytotoxiska läkemedel som används vid cancerbehandling. Har du frågor eller funderingar kring dina mediciner är det alltid bäst att ta upp dem med din läkare.
Kemoterapi kan ges på flera olika sätt. De flesta tänker sig intravenös infusion, men läkemedlen kan också tas i tablettform, ges som en enkel injektion eller tillföras direkt i ryggmärgsvätskan eller bukhålan – beroende på cancertyp och individuella förhållanden.
Det finns många olika klasser av cytotoxiska läkemedel, och varje klass verkar på ett specifikt sätt på cellerna.
Alkylerande läkemedel skadar cellernas DNA och hindrar dem från att dela sig. De verkar i alla faser av celldelningscykeln och används vid ett stort antal cancerformer. Till denna grupp hör kvävemustarder, till exempel Cytoxan, samt nitrosureor. De platinabaserade läkemedlen karboplatin och cisplatin klassificeras ibland som alkylerande eftersom de fungerar på samma sätt.
Antimetaboliter stör cellernas DNA och RNA, vilket förhindrar tillväxt. Läkemedel i denna kategori är bland annat kapecitabin (Xeloda), gemcitabin (Gemzar) och 5-fluorouracil.
Antitumörantibiotika utgör en tredje grupp cytotoxiska läkemedel. Antracykliner tillhör denna grupp och stör de enzymer som behövs för replikeringen av DNA. En risk med antracykliner är att de i höga doser kan skada hjärtat, vilket gör att noggrann övervakning är viktig. Doxorubicin (Adriamycin) och epirubicin är exempel på antracykliner. Andra antitumörantibiotika som inte är antracykliner är bleomycin och aktinomycin D.
Mitoshämmare är en läkemedelsklass som stör mitosen, alltså celldelningen, och som därmed förhindrar att cellerna förökar sig. Taxaner och vinkaalkaloider ingår i gruppen. Konkreta exempel är paklitaxel (Taxol) och vinkristin (Oncovin).
Det finns även andra slags cytotoxiska läkemedel, till exempel kortikosteroider, samt preparat som inte passar in i någon av kategorierna ovan.
Målriktade terapier är fortfarande systemiska behandlingar, men i stället för att angripa alla delande celler, som kemoterapin gör, riktar de sig endast mot cancercellerna. Hormonbehandlingar används också vid cancer, exempelvis bröstcancer, livmodercancer och prostatacancer. Immunterapi är en relativt ny form av cytotoxisk behandling. Dessa läkemedel hjälper kroppens eget immunförsvar att bättre angripa cancerceller. Immunterapi är dock inte samma sak som kemoterapi.
Cytotoxiska läkemedel ger olika biverkningar hos olika personer, beroende på vilket läkemedel som används och vilken dos som ges. Blodcellerna påverkas ofta. Vita blodkroppar hjälper kroppen att bekämpa infektioner, och eftersom kemoterapin hämmar bildningen av dessa blir man mer mottaglig för sjukdomar. Även blodplättar och röda blodkroppar påverkas, vilket ökar risken för blåmärken och trötthet. Andra vanliga biverkningar av cytotoxiska läkemedel är illamående och kräkningar, håravfall, munsåren samt nedsatt aptit.
Som vid all behandling är det viktigt att du, om du tar cytotoxiska läkemedel, pratar med din läkare om eventuella andra mediciner du använder – både receptbelagda och receptfria. Följ upp behandlingen med regelbundna besök och prover hos din läkare, och rapportera alltid biverkningar som oroar dig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online