Kemoterapi är ett samlingsnamn för de läkemedel som används för att hejda tillväxten av cancerceller. Behandlingen verkar i hela kroppen och kallas därför ofta för systemisk behandling. Mer än hälften av alla patienter som får en cancerdiagnos behandlas med kemoterapi vid något tillfälle. Många olika läkemedel används inom kemoterapin, och de grupperas i olika klasser beroende på sin verkningsmekanism. Läkemedlet kan ges i tablettform, intravenöst eller direkt in i en kropps hålighet, beroende på preparat och cancerform.
Cancer behandlas på många olika sätt, beroende på vilken typ av cancer det rör sig om, hur avancerad sjukdomen är samt patientens och familjens individuella situation och önskemål. De vanligaste behandlingsformerna är kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonbehandling och biologisk behandling. Nyare behandlingsformer som utvärderas är bland annat immunterapi och riktade behandlingar. Ofta kombineras flera behandlingsmetoder, antingen samtidigt eller i följd.
Kemoterapi började användas mot cancer på 1940-talet, då kvävesenap användes för att behandla lymfom. Kemoterapiläkemedel påverkar de cellcykler som celler – i synnerhet cancerceller – går igenom för att kunna dela sig. Läkemedlen stör cykeln och syftar till att döda cancercellerna så att de inte kan föröka sig. Patienter behandlas ofta enligt ett schema, en så kallad kur. Den består av planerade veckor med aktiv behandling, följda av behandlingsfria veckor så att kroppen hinner återhämta sig och förbereda sig för nästa cykel.
Kemoterapiläkemedel kategoriseras efter hur de verkar på cellerna och cellcykeln.
Alkylerande ämnen verkar på DNA:s baser och orsakar brott i DNA-helixen, vilket gör att cellen inte kan replikera sig. Exempel på läkemedel i denna klass är cyklofosfamid, cisplatin, karboplatin och kvävesenap.
Antimetaboliter stör produktionen av de enzymer som hjälper till att syntetisera DNA och RNA. Exempel på antimetaboliter är 5-fluorouracil (5-FU), kapecitabin och gemcitabin.
Vinka-alkaloider hindrar celler från att dela sig genom att störa mitosen, det vill säga celldelningen. Vinkristin och vinblastin är vanligt förekommande läkemedel i denna kategori.
Antitumörantibiotika binder till DNA och får det att veckas upp. Doxorubicin (Adriamycin) och idarubicin är exempel på denna läkemedelsklass.
Taxaner är kemoterapiläkemedel som stör strukturer i cellen som används under replikationen, vilket hindrar cellen från att föröka sig. Paklitaxel (Taxol) och docetaxel är exempel på taxaner.
Det finns även läkemedel som inte passar in i någon av kategorierna, eftersom de verkar specifikt på cellcykeln i stället för på celldelningen, eller påverkar protein- eller RNA-syntesen. Listan är inte uttömmande, eftersom nya framsteg ständigt görs, men detta är de huvudsakliga kategorierna som används inom kemoterapin.
Monoklonala antikroppar är en nyare typ av cancerläkemedel. Den mest kända är Herceptin (trastuzumab), som används vid bröstcancer. Dessa läkemedel är proteiner som kan finna och fästa vid cancerceller. Varje antikroppsläkemedel söker upp en specifik celltyp, binder till den och försöker döda den.
Bland de nyare läkemedelstyper som för närvarande utvärderas finns de som verkar på antiangiogenesfaktorer, det vill säga bildningen av blodkärl. Dessa läkemedel stoppar tillväxten av nya blodkärl i tumörer, vilket hindrar blodflödet till tumören. På så sätt förhindras tumören från att näras och växa vidare.
Eftersom varje patient och varje behandling är unik bör alla frågor och funderingar tas upp med din onkolog. Dessa läkemedel är mycket kraftfulla och varje person svarar olika på dem. De läkemedel som läkaren väljer är anpassade efter just dig och din sjukdom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online