Vem hade kunnat ana att en oplanerad exponering för senapsgas skulle ligga till grund för en av medicinens viktigaste upptäckter? Det var knappast något som de personer som drabbades under ett militärt uppdrag under andra världskriget kunde förutse. Mötet med stridsgasen ledde dock fram till den moderna cancerkemoterapin – i dag ett av de främsta vapnen mot cancerns okontrollerade celltillväxt. Den lyckliga slumpen är bara en del av cytostatikas fascinerande historia.
Användningen av växter mot cancer är betydligt äldre än många tror. Så tidigt som omkring 300 f.Kr. behandlade romarna hudcancer med ingefära. Dioskorides, som skrev det berömda läkekonstverket Materia Medica på 400-talet, listar även rödklöver och höstsaffran (Colchicum autumnale) som botemedel mot cancer. År 1938 bekräftade forskare som studerade Dioskorides texter att höstsaffran faktiskt innehåller ett ämne med tumörhämmande effekt.
Även gamla arabiska och grekiska skrifter beskriver sjukdomar som vi i dag bedömer ha varit cancer, och i flera av de behandlingar som då användes har forskare senare isolerat ämnen med anticanceregenskaper.
På 1860-talet upptäckte forskaren Robert Bentley vid Kings College i London att växten majäpple (Podophyllum) hade tumörhämmande egenskaper. När kemisterna under 1880-talet blev allt bättre på att isolera olika substanser identifierades det specifika verksamma ämnet i växten – pikropodofyllin. Efter isoleringen användes ämnet som läkemedel mot tumörer.
Det skulle dock dröja till 1946 innan forskare upptäckte ett andra verksamt ämne i majäpplet och började använda båda i kombination – ännu en milstolpe i cytostatikans historia.
Senapsgas är ett av de starkaste och mest effektiva kemiska stridsmedlen som finns. Den angriper både ögon och hud och skadar vid inandning interna organ, däribland lungorna. Efter en militär operation under andra världskriget visade undersökningar att de exponerade personerna hade mycket låga halter vita blodkroppar.
Enligt American Cancer Society resonerade läkarna att om gasen kunde skada vita blodkroppar kanske samma effekt kunde vändas mot cancercellerna. Flera patienter med avancerade lymfom fick därför preparatet intravenöst för att undvika irritation i lungor och hud. Resultaten blev, om än kortvariga, slående.
Framgången sporrade forskarna att pröva fler kemiska ämnen mot cancer. År 1955 bildades Cancer Chemotherapy National Service Center – ett nationellt program i USA för att systematiskt utveckla nya cancerläkemedel. I början av 1960-talet genomförde National Cancer Institute storskaliga tester av tusentals substanser, och 1962 visade sig ett extrakt ur barken på pacificidegranen, taxol (paklitaxel), vara särskilt lovande.
De följande två decennierna innebar genombrottet för kombinationskemoterapi och möjligheten att bota avancerad Hodgkins sjukdom samt akut leukemi hos barn. Dagens forskning har förändrat området ytterligare: riktade behandlingar mot olika cancerformer och avancerade screeningsmetoder har gjort cancervården mer precis och effektiv än någonsin tidigare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online