Hur fungerar kelationsterapi? En komplett guide

Kelationsterapi är en medicinsk behandling som används för att avlägsna tungmetaller ur kroppen. Behandlingen bygger på så kallade kelatbildande ämnen som binder till metallpartiklarna och bildar ett stabilt komplex – ett slags kemiskt förband – som kroppen sedan utsöndrar via urinen.

Vad används kelationsterapi till?

Den vanligaste användningen av kelationsterapi är att behandla förgiftning orsakad av tungmetaller, exempelvis bly, kvicksilver och arsenik. Inom vissa områden prövas även behandlingen vid andra tillstånd, såsom åderförkalkning (ateroskleros) och åldersrelaterad makuladegeneration, en ögonsjukdom som skadar det centrala synfältet.

Vilka ämnen används vid behandlingen?

Det mest använda kelatbildande läkemedlet är etylendiamintetraättiksyra, oftast förkortat EDTA. Det är ett kraftfullt ämne som kan binda till många olika tungmetaller. Beroende på vilken typ av förgiftning det gäller kan även andra preparat användas, bland annat dimerkaprol (även känt som British Anti-Lewisite, BAL) och penicillamin.

Så går behandlingen till

Kelationsterapi ges vanligtvis intravenöst, det vill säga direkt i en blodåder via dropp. Det kelatbildande ämnet förs in i blodet där det binder sig till tungmetallerna och bildar ett komplex. Kroppen tar därefter hand om komplexet, som filtreras ut genom njurarna och lämnar kroppen med urinen. I vissa fall kan behandlingen även ges i tablettform.

Fördelar och risker

För patienter med bekräftad tungmetallförgiftning kan kelationsterapi vara en säker och effektiv behandling som i värsta fall är livräddande. Det är dock viktigt att känna till att behandlingen kan ge biverkningar. Vanliga besvär inkluderar illamående, kräkningar och diarré. I sällsynta fall kan behandlingen orsaka njurskador eller andra allvarliga komplikationer, vilket är anledningen till att den alltid ska ske under medicinsk övervakning.

Tala med din läkare

Om du misstänker att du har blivit utsatt för tungmetaller, eller funderar på kelationsterapi av någon annan anledning, är det viktigt att först diskutera risker och fördelar med din läkare. Endast en medicinsk bedömning kan avgöra om behandlingen är lämplig i ditt specifika fall.