Kelationsterapi använder kelationsmedel för att binda tungmetaller till stabila, vattenlösliga komplex som utsöndras via njurarna.
Primärt FDA-godkänt indikationsområde
- Tungmetallförgiftning: Bly, kvicksilver, arsenik, kadmium, järnöverbelastning (transfusionsrelaterad), aluminium (dialys).
- Medel:
- IV EDTA (CaNa₂EDTA): Bly, kadmium. Sjukhusbaserad.
- Oralt DMSA (Succimer): Bly (pediatriskt). Ambulant.
- Oralt DMPS: Kvicksilver, arsenik (undersökningsstadium i USA; används i Europa).
- Deferoxamin (IV/SC): Järnöverbelastning.
- Deferasirox / Deferiprone (Orala): Järnöverbelastning (thalassemi, sickle cell).
Kontroversiella / Off-label användningsområden (Otillräcklig evidens)
- Ateroskleros / KHK: TACT-studien (2012) visade moderat nytta vid post-MI-diabetiker — men kritiserades för metodologi. Inte rekommenderad i riktlinjer. AHA/ACC: otillräcklig evidens.
- Autism: Ingen evidens; farlig (hypokalcemi-dödsfall rapporterade).
- Alzheimer / Neurodegenerativa: Teoretiskt (metallhypotes) — ingen klinisk nytta visad.
- Perifer vaskulär sjukdom: Ingen konsekvent nytta.
Risker & biverkningar
- Vanliga: Illamående, kräkningar, huvudvärk, hypotoni, hypokalcemi (EDTA), injektionsställe-reaktion.
- Allvarliga: Nefrotoxicitet (njursvikt), arytmi, svår hypokalcemi (tetani, krampanfall), anafylaxi, benmärgsupphämmning.
- Mineralavlägsnande: Kelatorer binder essentiella metaller (Zn, Cu, Mn, Ca) — kräver tillskott.
Administrering
- IV-infusion (1–3 timmar) i övervakad miljö.
- Kur: 20–40 sessioner (bly) eller kronisk (järn).
- Måste administreras av utbildad läkare (ACAM-certifiering existerar men är inte ABMS-erkänd).
Slutsats
Bevisad för tungmetalltoxicitet. Obevist och potentiellt farlig för kardiovaskulära/neurologiska tillstånd. Endast genomför under toxicolog/nefrolog-övervakning för godkända indikationer.
