Adenokarcinom definieras som en elakartad tumör som utvecklas i de körtelformande epitelcellerna hos ett inre organ. Det är den vanligaste av alla cancerformer, och själva namnet anspelar på vilken typ av skada sjukdomen kan orsaka och var den uppstår. Att förstå riskerna, orsakerna och symtomen hjälper till att definiera vad sjukdomen egentligen innebär.
Eftersom det finns en mängd olika cancertyper har läkare funnit det användbart att kategorisera dem i fyra huvudgrupper, baserat på den celltyp som orsakar cancern. De fyra mest övergripande cancerformerna är karcinom, sarkom, lymfom och leukemier.
Karcinom utvecklas från ytterligare, så kallade epitelceller. Epitelceller finns i hudens yttersta lager samt i membranen som klär flera inre organ, exempelvis livmodern, urinblåsan, matsmältningskanalen och alla rör och gångar i kroppen.
Inom var och en av de fyra huvudkategorierna görs ytterligare indelningar. I karcinomgruppen baseras underindelningarna på vilken typ av epitelcell som ger upphov till cancern. De fyra mindre grupperna är plattcells-, adeno-, övergångscells- och basalcellscancer.
Adenoceller bildar slemskiktet i alla körtlar i kroppen, vilket innebär att de finns i varje organ med körtelvävnad. Det omfattar nästan alla inre organ, däribland matsmältningsorganen och njurarna. Även brösten kan drabbas. Adenokarcinom syftar alltså på all cancer som uppträder i körtelformande epitelceller.
Karcinom utgör den stora majoriteten av alla cancerfall – cirka 85 procent. Adenokarcinom drabbar oftast bröst, tjocktarm, prostata, bukspottkörtel, mage och äggstockar. Faktiskt är adenokarcinom den ledande orsak till tjocktarmscancer.
Adenokarcinom benämns primärt när det har sitt ursprung i ett visst organ, exempelvis primärt adenokarcinom i njuren. Det kan dock sprida sig till andra organ och bilda sekundära cancerhärdar. De sekundära cancercellerna liknar fortfarande epitelcellerna i ursprungsorganet, i stället för att bilda celler som är typiska för sin nya plats i kroppen.
Utöver detta fungerar adenokarcinomceller på samma sätt som sina epiteliala föregångare – de fortsätter att producera sekret.
Tack och lov är adenokarcinom relativt lätt för en läkare att upptäcka på röntgenbilder, eftersom tumören tydligt missfärgar organet. Trots detta krävs ofta en biopsi för att bekräfta cancerns placering och typ, eftersom behandlingen varierar kraftigt beroende på var adenokarcinomet sitter.
De flesta behandlingar inleds med ett försök att operera bort cancern, följt av cytostatikabehandlingar (kemoterapi) för att hindra cancern från att växa tillbaka. Behandlingsplanen anpassas alltid efter patientens individuella situation och tumörens utbredning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online