Lymfom, ofta kallat lymfcancer, är cancersjukdomar som utgår från kroppens immunsystem. Vid ett lymfom muterar vissa immunceller, som ofta finns i benmärgen, vilket gör att de börjar växa okontrollerat. De cancerösa cellerna kan sedan sprida sig till andra vävnader och där orsaka ytterligare skada. Lymfom delas in i två huvudgrupper: Hodgkins lymfom och icke-Hodgkins lymfom, vilka skiljer sig något åt i egenskaper och behandlingsplaner.
Enligt American Cancer Society används kirurgi oftare i diagnostiskt syfte än som faktisk behandling, eftersom ingreppet ger läkaren möjlighet att ta ett vävnadsprov från cancern. Kirurgi kan dock i vissa fall vara ett behandlingsalternativ, särskilt vid icke-Hodgkins lymfom som har utgått från ett organ utanför lymfsystemet, exempelvis sköldkörteln eller magsäcken.
Strålbehandling är en av de vanligaste behandlingsformerna vid både Hodgkins lymfom och icke-Hodgkins lymfom, enligt American Cancer Society. Behandlingen sker vanligen som extern strålterapi, en metod där högenergetiska röntgenstrålar riktas mot området med cancer. Strålarna skadar och dödar cancercellerna. Mayo Clinic anger att denna metod ofta används för att krympa tumörer och är särskilt effektiv när lymfcancern upptäcks i ett tidigt skede.
Kemoterapi innebär behandling med läkemedel som förgiftar eller dödar cancerceller. Vanligtvis kombineras flera olika cytostatika, och den exakta kombinationen anpassas efter typen av lymfcancer. Hodgkins lymfom behandlas oftast med en kombination av bleomycin, dakarbazin, adriamycin och vinblastin, medan icke-Hodgkins lymfom ofta behandlas med adriamycin, prednison, cyklofosfamid och vinkristin. Läkemedelskombinationerna ges vanligtvis i noggrant planerade kurser med tre till fyra veckors mellanrum.
Immunoterapi är en relativt ny behandlingsform vid icke-Hodgkins lymfom som bygger på särskilda proteiner, antikroppar, för att bekämpa sjukdomen. Antikropparna är utformade för att binda till små proteiner på cancercellernas yta. När antikroppen fäst sig vid en cancercell aktiveras kroppens eget immunsystem, som då attackerar och dödar den cancerösa cellen.
I vissa fall krävs mycket höga doser kemoterapi för att effektivt kunna behandla ett lymfom. En biverkning av långvarig kemoterapi är dock att benmärgen skadas. Genom att ge patienten stamceller från benmärg eller blod kan denna skada motverkas. Stamcellerna kan komma från patienten själv eller från en givare. När kemoterapin är avslutad och patienten hunnit återhämta sig något, injiceras stamcellerna i en ven. De vandrar sedan till benmärgen och återskapar den skadade vävnaden. Enligt American Cancer Society blir denna behandlingsform allt vanligare, eftersom den gör det möjligt för läkarna att ge kemoterapikurer som annars skulle helt förstöra benmärgen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online