Prostatacancer är den näst vanligaste cancerformen hos män och den nionde vanligaste cancerformen i världen. Sjukdomen identifierades för första gången år 1853, men den har troligen funnits i många århundraden innan dess. Prostatacancer är dock inte alltid dödlig, och under de senaste decennierna har läkare och forskare arbetat outtröttligt med att förbättra behandlingsmetoderna. Här är en genomgång av de viktigaste milstolparna i behandlingshistoriken.
De allra tidigaste försöken att behandla prostatacancer bestod av kirurgiska ingrepp för att avlägsna blockeringar i urinvägarna. Detta testades för första gången på 1890-talet men blev inte framgångsrikt. År 1904 utvecklades den radikala perineala prostatektomin, en metod där hela prostatan avlägsnades kirurgiskt.
Metoden medförde dock oönskade biverkningar som påverkade penis funktion och sexualförmåga, vilket gjorde att vården fortsatte söka efter bättre och skonsammare behandlingsalternativ.
När Wilhelm Conrad Röntgen upptäckte röntgenstrålarna 1895 dröjde det inte länge förrän forskare började undersöka hur strålning kunde användas för att behandla cancer. Marie Curie bidrog även hon till denna forskning, och hennes banbrytande arbete med radium la grunden för att radiumimplantat började användas i början av 1900-talet för att behandla prostatacancer.
En annan viktig behandlingsmetod är hormonbehandlingen, som utvecklades av Charles B. Huggins år 1941. Han upptäckte att östrogen kunde användas för att bromsa tumörernas tillväxt, en upptäckt som så småningom belönades med Nobelpriset i medicin 1966.
Bland de mest använda hormonläkemedlen mot prostatacancer idag finns leuprolid och goserelin. Båda dessa preparat började användas för detta ändamål i slutet av 1970-talet, tack vare det banbrytande arbete som utfördes av Andrzej W. Schally och Roger Guillemin.
Till skillnad från många andra cancerformer svarar prostatacancer inte särskilt bra på enbart kemoterapi. Kemo används dock i kombination med hormonbehandling och andra läkemedel för att förstärka effekten.
År 1996 godkände den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA Novantrone, det första kemoläkemedlet som användes i kombination med steroider för att bekämpa hormonresistent prostatacancer. År 2004 godkände FDA ytterligare ett kombinationsläkemedel: docetaxel (Taxotere) tillsammans med predisonsteroider, avsett för patienter vars cancer inte svarade på hormonbehandling.
Robotassisterad kirurgi har funnits sedan 1990-talet, men det var först år 2003 som tekniken togs i bruk för att behandla prostatacancer. Det var kirurger vid University of Chicago Hospitals som pionjärinsatsen, med utgångspunkt från ett franskt forskarlag. Fördelen med laparoskopisk robotkirurgi är att patienter återgår till sitt normala liv betydligt snabbare – många behöver endast en vecka eller mindre för att återhämta sig.
Utvecklingen av prostatacancerbehandling speglar medicinens enorma framsteg under de senaste två århundradena – från grova kirurgiska ingrepp till precisionsmedicin och robotteknik. Idag kombineras ofta flera behandlingsformer, och forskningen fortsätter att fokusera på mer skonsamma metoder, tidigare diagnos och förbättrad överlevnad samt livskvalitet för patienterna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online