Prostatan är en liten körtel hos män som producerar den vätska som hjälper till att transportera och nära spermierna. Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna bland män – i USA drabbas cirka 16 procent av alla män av sjukdomen under sin livstid.
Det finns flera olika behandlingsmetoder för prostatacancer, och strålbehandling är den mest använda. Utöver den används hormonbehandling, kirurgi och kemoterapi, var och en med sina egna biverkningar. Vilken behandling som väljs beror på patientens ålder, hur snabbt cancern växer och sprider sig samt hans allmänna hälsotillstånd.
Vid extern strålbehandling, även känd som EBRT (External Beam Radiation Therapy), används strålning från kraftfulla röntgenstrålar för att döda cancerceller. Strålningen kan dock även påverka närliggande frisk vävnad. Datorer används därför för att rikta strålknippena så att de orsakar minsta möjliga skada på omgivande celler, samtidigt som cancern effektivt förstörs.
I de flesta fall ges behandlingen fem dagar i veckan under upp till åtta veckors tid, och varje behandlingspass tar sällan mer än tio minuter. Metoden är smärtfri, men en full blåsa krävs under behandlingen så att blåsan inte hamnar i vägen för strålen.
Bland biverkningarna finns besvär med urinering och ett ständigt kissbehov. Lös avföring och viss blödning från ändtarmen är inte heller ovanligt, men dessa biverkningar brukar avta kort efter avslutad behandling.
En annan strålbehandlingsform är implantation av radioaktiva frön, så kallad brakyterapi. Med nålstyrning placeras upp till 100 små radioaktiva "frön" in i prostatan under ett ingrepp som tar en till två timmar och utförs i narkos. Fröna kan leverera en högre dos strålning än vid EBRT, och strålningen är helt borta efter ungefär ett år.
Biverkningarna kan vara långvariga urinbesvär, som långsam och smärtsam urinering, vilka ibland kräver läkemedel och i vissa fall till och med kateter för att kunna urinera utan smärta. Erektionssvikt kan också uppträda efter denna behandling.
Tillväxten av prostatacancerceller stimuleras av hormonet testosteron. Hormonbehandling syftar till att hindra kroppen från att producera detta hormon, eller att blockera dess effekt på cancercellerna. Behandlingen används framför allt vid avancerade stadier för att bromsa tumörtillväxt och krympa cancern.
Läkemedel kombineras på olika sätt – vissa minskar testosteronproduktionen medan andra förhindrar att cellerna utnyttjar hormonet. Eftersom cancercellerna med tiden kan lära sig att överleva utan testosteron ges hormonbehandling ofta periodvis istället för kontinuerligt.
Bland biverkningarna finns minskad sexlust, erektionssvikt, värmevallningar, eventuell viktökning, illamående samt minskad muskel- och benmassa.
Operationen där hela prostatan avlägsnas kallas radikal prostatektomi. Vid ingreppet tas körteln och närliggande lymfknutor bort. Vid retropubisk kirurgi sker borttagningen genom ett snitt i nedre delen av buken, medan perineal kirurgi innebär att prostatan avlägsnas via ett snitt mellan anus och pungen.
Dessa operationer är ett alternativ när cancern ännu inte har spridit sig utanför prostatan. Vanliga biverkningar är problem med blåskontroll, som i de flesta fall förbättras efter några månader, samt erektionsproblem som oftast återgår hos friska män.
Det finns ytterligare sätt att behandla prostatacancer. Kemoterapi används när cancern har spridit sig till andra delar av kroppen. Cellgiftspreparat som dödar cancerceller injiceras eller intas, men medföljer kraftiga biverkningar som illamående och kräkningar.
Kryoterapi är en metod där vävnaden fryses för att döda cancercellerna. För mycket gamla patienter eller personer med nedsatt hälsa kan "aktiv övervakning" vara ett alternativ. Cancern följs då noggrant, och om den växer långsamt, är liten och inte ger några symtom behöver ingen behandling sättas in.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online