Många undrar om de välkända radioaktiva grundämnena polonium och radium någonsin har använts inom cancerbehandlingen. Svaret är att ingen cancerform behandlas med dessa ämnen – och det finns flera tunga skäl till det.
Både polonium och radium är högradioaktiva och samtidigt mycket toxiska för människan. Redan små mängder kan orsaka allvarliga strålskador, skada inre organ och kraftigt öka risken för att själv utveckla cancer. Ett ämne som i sig utgör en så stor hälsorisk lämpar sig naturligtvis inte som läkemedel i vården.
En ytterligare praktisk begränsning är att båda grundämnena har relativt korta halveringstider. Det innebär att deras strålning avtar snabbt, vilket gör materialen svåra att lagra, dosera och hantera på ett kontrollerat och säkert sätt i en medicinsk miljö.
Inom modern onologi används i stället välprövade metoder som kirurgi, cytostatika, precisionsriktad strålterapi samt målriktade radioaktiva läkemedel – alltid efter noggrann avvägning mellan nytta och risk.
Det är värt att nämna att historien delvis ser annorlunda ut: under medicinens tidiga, experimentella era testades radium i olika former, och idag finns ett godkänt läkemedel baserat på isotopen radium-223 som används mot skelettmetastaser vid prostatacancer. Detta ska dock inte förväxlas med rent polonium eller radium, som aldrig har haft någon plats som behandling av cancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online