ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som drabbar både barn och vuxna. Det är en utvecklingsrelaterad diagnos som oftast ställs hos barn under sju års ålder, med en bakgrund av impulsivitet, uppmärksamhetssvårigheter och hyperaktivitet. Tillståndet kan skapa problem för ett barn i miljöer som kräver koncentration, exempelvis i skolan, och misstolkas ofta som en inlärningssvårighet. I diagnosmanualen DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) finns fem kriterier som måste uppfyllas för att en ADHD-diagnos ska kunna ställas; hur kärnsymtomen uppträder och utvecklas över månader eller år ligger till grund för bedömningen.
En oförmåga att behålla fokus på den uppgift som ska utföras, eller att rikta uppmärksamheten mot en nödvändig källa – som en lärare eller förälder – är ett kärnsymtom vid ADHD. Ouppmärksamhet kan visa sig som svårigheter att koncentrera sig på en uppgift, att man inte följer instruktioner eller fullföljer uppdrag, eller som en benägenhet att undvika uppgifter som kräver extra ansträngning. Personen kan vara glömsk och lätt störd av små, till synes oviktiga intryck i omgivningen.
Hyperaktivitet är ett annat vanligt symtom hos barn med ADHD. Det kan visa sig som rastlöshet, svårigheter att sitta stilla eller oförmåga att upprätthålla lämpligt beteende, exempelvis att sitta vid sitt skolbord. Barnet kan springa eller klättra i olämpliga situationer och har ofta svårt med lugna aktiviteter. Ett hyperaktivt barn kan prata nästintill oavbrutet och vara i ständig rörelse. För att dessa tecken ska räknas som kärnsymtom måste de ha funnits i sex månader eller längre.
Impulsivitet förekommer ofta tillsammans med hyperaktivitet och kan yttra sig på flera sätt. En person med impulsiva drag kan ha svårt att vänta på sin tur i en kö, avbryta andra i exempelvis ett klassrum eller svara på frågor innan de hunnit ställas klart. Ett barn med detta symtom kan också tränga sig in i lekar eller samtal vid olämpliga tillfällen. Även dessa symtom måste ha visat sig under minst sex månader.
Utöver symtomen i sig är deras varaktighet en avgörande del av bedömningen. I samtliga fall måste symtomen ha funnits i minst sex månader för att en ADHD-diagnos ska kunna ställas. Dessutom ska kärnsymtomen ha visat sig före sju års ålder. Därför uppfattas ADHD ofta som en barndomsdiagnos, även om tillståndet i verkligheten drabbar många vuxna som aldrig fick en diagnos som barn.
Det femte kriteriet gäller de sammanhang där symtomen visar sig. Även om en utredning av medicinsk personal är nödvändig ger en undersökning i en klinisk miljö inte alltid tillförlitliga resultat. Därför måste symtomen förekomma i minst två olika miljöer, exempelvis i skolan, på arbetsplatsen eller i hemmet. Tecken på nedsatt funktionsförmåga i flera sammanhang krävs för att en klinisk diagnos ska kunna ställas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online