År 1937 blev Dr Charles Bradley den första läkaren som förskrev det psykostimulerande läkemedlet benzedrin till hyperaktiva barn. Trots att han publicerade sina fynd i ett flertal medicinska tidskrifter skulle det dröja ytterligare 20 år innan andra läkare uppmärksammade hans upptäckt. Medan de mest betydelsefulla framstegen inom ADHD-forskningen gjorts under de senaste 30 åren är tillståndets historia betydligt längre än så.
Metylfenidat, mer känt under namnet Ritalin, godkändes 1957 för behandling av hyperaktivitet hos barn. Vid den här tiden kallades tillståndet för "minimal hjärndysfunktion". Termen kom senare att ändras till "hyperkinetisk störning" under 1960-talet. Ett annat läkemedel, dextroamfetamin, bättre känt som Dexedrine, användes också under denna period för att behandla hyperaktiva barn.
År 1975 godkände FDA, den amerikanska läkemedelsmyndigheten, pemolin (Cylert) för behandling av ADHD. Användningen av preparatet har dock minskat kraftigt, eftersom det visade sig öka risken för leversvikt hos cirka 10–25 procent av de patienter som fick läkemedlet förskrivet, enligt FDA.
År 1980 publicerade American Psychiatric Association den tredje upplagan av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-III). Detta var första gången termen "attention deficit disorder" (ADD) definierades, och två undertyper listades: med eller utan hyperaktivitet. I den reviderade utgåvan (DSM-IIIR) ändrades termen till "attention deficit/hyperactivity disorder" (ADHD), med tre undertyper: främst ouppmärksam, främst hyperaktiv eller kombinerad typ. Diagnoserna och den psykosociala behandlingen av ADHD ökade kraftigt efter att tillståndet inkluderats i DSM under dessa namn.
År 1996 bytte ett amfetaminpreparat med varumärket Obetrol namn till Adderall när det godkändes som behandling mot ADHD. Dessförinnan hade preparatet använts för att behandla fetma.
En av de största studierna genomförda på området, Multimodal Treatment Study of ADHD, publicerades i American Journal of Psychiatry år 1999. Enligt studiens resultat var enbart medicinering effektivare än enbart psykosociala behandlingar. Den mest effektiva behandlingsformen visade sig dock vara en kombination av både läkemedel och psykosociala insatser.
Under de senaste decennierna har flera långtidsverkande formuleringar av olika stimulantia utvecklats. En depåformulering av metylfenidat, känd som Concerta, lanserades år 2000. År 2001 följde den långtidsverkande varianten Adderall XR. År 2002 godkände FDA atomoxetin (Strattera) som behandling mot ADHD. Det var det första icke-stimulerande läkemedlet som FDA godkänt specifikt för behandling av ADHD.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online