ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk diagnos som kännetecknas av koncentrationssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet. Enligt det amerikanska National Institute of Mental Health har cirka 3–5 procent av alla barn diagnosen ADHD, men siffran kan ligga på 8–10 procent bland skolbarn. Dessutom kvarstår symtomen ofta långt upp i vuxen ålder. Den goda nyheten är att tillståndet går att behandla – både med stimulerande läkemedel och med antidepressiva.
Stimulantia har använts för att behandla patienter med ADHD i över 50 år och betraktas allmänt som säkra och effektiva. Även om läkare inte helt förstår hjärnkemin hos personer med ADHD, verkar stimulantia genom att "stimulera" hjärnan att producera fler signalsubstanser för kommunikationen mellan cellerna. Denna ökade produktion av signalsubstanser bidrar till att minska symtomen på ADHD.
De vanligaste stimulantia som används vid ADHD är Ritalin, Metadate, Concerta, Adderall och Strattera. Även om Strattera marknadsförs som ett icke-stimulerande läkemedel, fungerar det på liknande sätt. National Institute of Mental Health drar slutsatsen att 9 av 10 skolbarn visar en minskning av ADHD-symtom när de får en kombination av stimulantia och ett beteendemodifierande program.
Även om antidepressiva också används för att behandla ADHD, förskrivs de betydligt mer sällan. På grund av deras ibland farliga biverkningar, särskilt hos små barn, är antidepressiva alltid en "sista utväg". Antidepressiva som godkänts för behandling av ADHD inkluderar de tricykliska preparaten imipramin, desipramin och nortriptylin. Bupropion, mer känt under namnet Wellbutrin, är ett annat antidepressivt läkemedel som används.
Både stimulantia och antidepressiva kan orsaka biverkningar när de används för att behandla ADHD. Användning av stimulantia kan ge muskelryckningar, sömnlöshet och nedsatt aptit. Som tur är kan dessa biverkningar ofta kontrolleras genom att byta läkemedel eller justera dosen.
Biverkningarna från antidepressiva kan dock vara betydligt allvarligare, vilket gör att noggrann övervakning av läkare är extra viktigt. De kan bland annat innefatta förändringar i hjärtfrekvens och hjärtrytm, torr mun, huvudvärk och dåsighet. Det har dessutom rapporterats att bupropion i sällsynta fall kan orsaka krampanfall.
Till skillnad från många andra läkemedel förskrivs inte stimulantia mot ADHD utifrån patientens vikt. Läkaren väljer vanligtvis ett läkemedel och börjar med den lägsta möjliga dosen. Efter några veckor, om symtomen inte är under kontroll, höjs dosen till nästa nivå. Observera att det kan ta flera veckor att hitta rätt läkemedel och dos som fungerar bäst för dig eller ditt barn – din läkare arbetar därför tätt ihop med dig för att ta fram en optimal behandlingsplan.
De flesta läkemedel är numera långverkande och kan verka i upp till 12 timmar per dygn. Därför krävs ofta endast en morgondos. Om ditt barn med ADHD har svårt att svälja tabletter kan kortverkande Ritalin eller Adderall förskrivas, eftersom tabletterna då kan tuggas eller krossas. Alternativt kan läkaren förskriva ett plåster som bärs på huden.
Föräldrar vars barn använder ADHD-läkemedel oroar sig ofta för risken att barnet ska utveckla ett beroende. En studie finansierad av National Institute of Mental Health och National Institute on Drug Abuse kom dock fram till att personer med obehandlad ADHD löper större risk att missbruka droger och alkohol än de som kontrollerar sina symtom med medicinering.
De flesta läkare betonar dessutom att medicinering ensam inte räcker för att hantera ADHD-symtomen. Någon form av beteendemodifierande program bör alltid kombineras med läkemedelsbehandlingen för att säkerställa långsiktig framgång i skolan och på arbetsplatsen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online