ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) kännetecknas av koncentrationssvårigheter och distraktibilitet, ofta i kombination med impulsivitet och hyperaktivitet. För att en diagnos ska kunna ställas måste symtomen ha debuterat före sju års ålder och ha funnits under mer än sex månaders tid. Ett screeninginstrument kan användas för att identifiera beteenden som tyder på problem med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå. En diagnos kräver dock alltid en noggrann utredning av en kliniker med särskild erfarenhet av ADHD.
American Academy of Pediatrics rekommenderar att barnet genomgår en grundlig medicinsk och neurologisk undersökning för att utesluta andra möjliga orsaker till symtomen. En utförlig sjukdomshistoria för både barnet och familjen bör tas upp.
Det är också viktigt att genomföra djupgående intervjuer med föräldrar, lärare och andra vårdgivare för att kunna bedöma barnets beteende i olika miljöer. Dessa personer ombeds ofta fylla i betygsskalor som sedan lämnas över till kliniker för utvärdering. Barnet bör dessutom observeras av en utbildad specialist med erfarenhet inom ADHD-området. Ett screeninginstrument kan användas som komplement, och psykoedukativa testningar bör göras för att mäta både psykiskt välbefinnande och begåvningsnivå.
Utredaren kommer att bedöma när symtomen först visade sig. De diagnostiska kriterierna föreskriver att symtomen måste ha funnits före sju års ålder – det spelar alltså ingen roll om barnet faktiskt fick en diagnos vid den åldern eller inte. Det är själva förekomsten av symtomen som är avgörande.
Symtomen måste dessutom ha en negativ påverkan på barnets skolgång, sociala liv eller personliga relationer. Finns symtomen men utan någon negativ konsekvens i vardagen, är de inte tillräckligt svåra för att motivera en ADHD-diagnos.
Barn med ouppmärksamhetssymtom lyssnar inte alltid på instruktioner, gör slarviga misstag i skolarbetet eller hemmauppgifter, verkar inte höra när vuxna talar, tappar bort saker som behövs för att slutföra uppgifter, har svårt att planera i förväg och fullföljer sällan sina projekt.
Distraktibilitet innebär att barnet inte kan fokusera på uppgiften framför sig när det finns yttre stimuli – till exempel ljud, rörelser eller visuella intryck.
Det impulsiva barnet har svårt att vänta på sin tur, börjar uppgifter innan instruktionerna är klara, ropar ut svar och avbryter andra mitt i meningar.
Det hyperaktiva barnet har svårt att sitta still, reser sig och går runt, rör sig oroligt på stolen, pratar nästan hela tiden samt springer och klättrar vid olämpliga tillfällen.
Barn med ADHD missförstås ofta, eftersom vuxna i omgivningen felaktigt kan tro att barnet beter sig illa med flit. Det är vanligt att vuxna antar att ett barn som kan koncentrera sig i en situation också borde kunna göra det i alla situationer. Barnet med ADHD kan tyckas ha kontroll över sina handlingar, men impulsen att röra på sig eller behovet av att prata kan helt enkelt vara för stark för att kunna hejdas.
Behandlingen av ADHD bör bygga på en kombination av olika metoder. Samtalsterapi, beteendemodifiering samt träning i organisering och planering hjälper barnet att lära sig hantera sin ADHD. I vissa fall kan medicinering bli aktuell – antingen under en kortare period medan barnet utvecklar strategier för att klara vardagen, eller som en längrevarande behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online