Adenoiderna är små körtlar som sitter i svalget, bakom näsan. De består av lymfvävnad och har till uppgift att bekämpa bakterier och virus hos små barn. Eftersom lymfvävnad finns på många ställen i kroppen, och eftersom adenoiderna naturligt krymper när barnet närmar sig puberteten, anser vissa läkare att körtlarna spelar en mindre roll hos äldre barn. Ihållande adenoidproblem kräver ofta operation, men det finns flera andra behandlingsalternativ att överväga.
Ibland orsakar återkommande infektioner att adenoiderna svullnar. Förstorade adenoider kan blockera barnets luftvägar, vilket tvingar barnet att andas genom munnen, snarka och i vissa fall utveckla sömnapné. Svullna adenoider kan också blockera örontrumpeten. Denna blockering kan leda till att vätska samlas bakom trumhinnan, ett tillstånd som kallas klibbigt öra. Klibbigt öra är inte bara smärtsamt – det kan också försämra hörseln så kraftigt att det i värsta fall leder till dövhet.
Att kirurgiskt ta bort adenoiderna, en så kallad adenoidektomi, eliminerar dessa problem. Operationen kan dessutom minska frekvensen av öroninflammationer och lindra besvären vid vanliga förkylningar.
Alla operationer innebär vissa risker. Även om det är ovanligt kan barnet reagera negativt på narkosen, eller så kan ingreppet leda till infektion eller blödning. Dessa risker är dock minimala. Har ditt barn däremot en blodsjukdom som gör att hen lätt blöder eller får blåmärken, eller ett medicinskt tillstånd som gör allmän anestesi olämplig, är adenoidektomi troligen inte det bästa valet.
Även en defekt i den mjuka gomen, exempelvis en dold gomspalt, gör operationen olämplig. I sådana fall kan borttagning av adenoiderna orsaka att mat och vätska kommer upp genom näsan. Eftersom förstorade adenoider ofta maskerar symtom på denna typ av gomdefekt bör du alltid be läkaren undersöka detta innan operationen planeras.
Operation är den enda kända botande behandlingen mot kronisk adenoidinfektion. Adenoiderna krymper dock allt eftersom barnet blir äldre. Med tiden blir problemen som orsakas av förstorade adenoider mindre allvarliga och mer sällsynta. Vid 12–13 års ålder har de flesta adenoider försvunnit helt, vilket eliminerar alla relaterade komplikationer.
Antibiotika kan minska den svullnad som orsakas av infektion, men behandlingen blir mindre effektiv vid frekvent eller upprepad användning. Den ökade förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier har gjort att även långvarig antibiotikabehandling i vissa fall inte längre lyckas eliminera infektioner i adenoidvävnaden.
Lokala kortisonpreparat i näsan kan lindra symtomen på förstorade adenoider hos vissa barn, enligt läkarspecialistgruppen London ENT (öron-näsa-hals)-kirurger. Exempel på kortisonsprayer är Beconase AQ och Vancenase DS AQ (beclometason), Flonase (flutikason), Nasacort AQ (triamcinolon), Nasarel (flunisolid), Nasonex (mometason) samt Rhinocort (budesonid). Används de enligt anvisningarna är sprayerna säkra och kan vara effektiva. Recept från barnets läkare krävs.
Kortisonsprayer botar inte grundproblemet. Så snart behandlingen avbryts kan adenoiderna svullna igen och symtomen återkomma. Enligt Mayo Clinic medför dock långvarig användning av kortisonsprayer ingen betydande risk för barnets hälsa. Vissa biverkningar kan ändå uppstå, exempelvis brännande och kliande känslor i näsa och hals, huvudvärk, näsblod, nysningar, rinnande näsa och magbesvär. Kontakta barnets läkare om biverkningarna inte går över eller blir besvärande.
Mayo Clinic avråder från långvarig användning av receptfria avsvällande nässprayer, exempelvis preparat som innehåller oxymetazolin. Fortsatt användning av dessa produkter kan orsaka reboundeffekter med förstoppning i näsan och göra att symtomen förvärras med tiden. Planerar du att behandla förstorade adenoider med nässprayer ska du alltid använda kortisonsprayer som ordinerats av barnets läkare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online