Alzheimers sjukdom är en långsam och progressiv sjukdom som börjar med oskyldiga kognitiva störningar, såsom lätta minnesproblem, nedsatt förmåga att finna ord och svårigheter att utföra enkla uppgifter som att balansera ett bankkonto eller komma ihåg var en sak har placerats. Personer med Alzheimers kan leva så kort tid som tre till fyra år efter diagnos, eller tio år och längre, beroende på patientens ålder, hälsotillstånd vid insjuknandet och graden av kognitiva svårigheter vid diagnosstillfället. Sjukdomens måttligt svåra och slutgiltiga stadier är de mest påfrestande för både patienten och de närstående. Ofta krävs placering i en vårdinrättning, exempelvis ett sjukhem eller ett boende med assistans.
Patienter med Alzheimers sjukdom börjar uppleva en allvarlig försämring av de kognitiva förmågorna i sjukdomens måttligt svåra stadium. Medan patienten kan minnas händelser från långt tillbaka kan hen inte minnas vad som inträffade för bara några minuter sedan. Även om bekanta ansikten känns igen kan patienten inte minnas namnen på dem som står hen närmast, inklusive make eller maka, barn, andra familjemedlemmar och vårdgivare. Att utföra enkla dagliga aktiviteter, som att klä sig passande och sköta toalettbehov, kräver hjälp från en vårdgivare (inkontinens är vanligt). Tydliga personlighetsförändringar noteras; patienten kan uppleva perioder av aggression, vanföreställningar och hallucinationer. Patienten kan till exempel anklaga familjemedlemmar för att vara bedragare. Att vandra iväg och gå vilse är vanligt, liksom tvångsmässiga beteenden som att vrida händerna. I detta stadium kräver patienten daglig tillsyn för att garantera säkerheten.
Enligt Alzheimers Association kan vårdgivare hamna i svåra situationer när sjukdomen går in i det måttligt svåra stadiet. Patienter kan göra olämpliga sexuella närmanden mot andra och behöver då distraheras eller ledas till en privat plats. Ibland kan patienten ta av sig kläderna offentligt eller glömma att betala för varor i en butik, vilket oavsiktligt blir en form av "butiksstöld".
Patienter i sjukdomens sista skede kräver dygnetruntvård. De reagerar inte på yttre stimuli och kan oftast varken tala eller kontrollera sina rörelser. Enstaka ord och fraser kan yttras, men de kan vara sluddriga och svåra att förstå för omgivningen. Patienten kan inte längre gå och behöver hjälp för att resa sig till sittande. I detta skede är patienten inkontinent och behöver kateterisering. Svårigheter att svälja mat och vätskor kan leda till aspirationspneumoni, och vissa patienter förmår inte längre äta.
Medan vårdgivare ofta kan ge tillräckligt stöd till en patient i sjukdomens tidiga skeden, kan det när sjukdomen fortskrider till de måttliga och svåra stadierna komma en tidpunkt då det är tveksamt om det ligger i patientens bästa intresse – eller vårdgivarnas – att patienten bor kvar hemma. Experter på Mayo Clinic rekommenderar vårdgivare att fundera över om den egna hälsan och livskvaliteten äventyras till följd av omvårdnaden. Vårdgivare kan drabbas av sömnbrist, förlorad arbetsförmåga och oförmåga att sköta sina egna hushållsangelägenheter. Alzheimerspatienter kan vara mycket svåra att vårda, särskilt vid symtom som inkontinens, aggression, paranoia och benägenhet att vandra bort. I vissa fall är patientens hem inte längre en säker plats – trappor kan vara omöjliga att använda och standardbadrum svåra att hantera. Fallolyckor, kvävningsepisoder och/eller viktnedgång kan signalera behovet av placering i en kvalificerad vårdinrättning.
Vårdgivare ställs till slut inför det svåra valet mellan att placera en närstående med Alzheimers i en kvalificerad vårdinrättning eller riskera patientens hälsa och säkerhet genom att låta hen bo kvar hemma. Alzheimers Association erbjuder en jourlinje öppen dygnet runt, (800) 272-3900, med rådgivning för vårdgivare i krissituationer samt hänvisningar till vårdboenden i närområdet. Föreningens webbplats (alz.org) erbjuder även en interaktiv karta där vårdgivare kan hitta stödgrupper i sin närhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online