Elektrokonvulsiv terapi (ECT) är en högeffektiv behandling för svår depression, mani och katatoni. Frågan om ECT ökar långsiktig demensrisk har studerats i decennier, med blandade och utvecklande fynd.
Viktiga bevis sammanfattning
- De flesta stora kohort- och registerbaserade studier (t.ex. danska, svenska, taiwanesiska nationella databaser) finner ingen signifikant association mellan ECT och efterföljande demensdiagnos, eller bara en liten ökad risk som kan spegla confounding by indication (sjukdomssvårighetsgrad).
- Vissa studier rapporterar en måttligt ökad risk, särskilt hos äldre (>65) och de som får flera ECT-serier (t.ex. underhålls-ECT). Metodologiska begränsningar (residual confounding, diagnostisk övertäckning med post-ECT kognitiv nedsättning) komplicerar tolkning.
- ECT orsakar tillfälliga kognitiva biverkningar: Anterograd amnesi (svårighet att bilda nya minnen) och retrograd amnesi (luckor i gamla minnen) är vanliga under och strax efter en serie. Dessa löser sig vanligtvis över veckor till månader, även om autobiografiska minnesluckor kan kvarstå längre hos vissa individer.
- Nya data tyder på att ECT kan förbättra kognition hos vissa patienter med demens och komorbid svår depression ("pseudodemens" omvändning), men detta skiljer sig från att ändra neurodegenerativ bana.
Kliniskt beslutsfattande
- ECT är inte kontraindicerad hos demenspatienter med svår behandlingsresistent depression eller katatoni.
- Risker/fördelar vägs individuellt av en psykiater: obehandlad svår depression bär hög dödlighet (självmord, medicinsk nedgång) och accelererar kognitiv nedgång.
- Tekniker för att minimera kognitiv påverkan: högra unilateral ultrabrief puls, individualiserad dosering, utsträckta behandlingar, kognitiv övervakning.
Slutsats
Nuvarande bevis är osäkra angående en kausal länk mellan ECT och incident demens. Mer rigorösa, långsiktiga studier med pre/post kognitiva biomarkörer behövs. För nu förblir ECT ett säkert, livsraddande alternativ för svår psykiatrisk sjukdom; demensrisk är relativt låg och måste balanseras mot riskerna för ingen behandling.
