När en person är allvarligt sjuk och inte kan andas ordentligt på egen hand kan en läkare koppla hen till en mekanisk ventilator. Maskinen kallas även respirator eller andningsmaskin. Läkaren för in en slang i patientens mun och ner genom halsen till luftstrupen. Ventilatorn pressar luft i patientens lungor, som vid behov kan innehålla mer syre än normalt, och andas därmed åt patienten.
En ventilator är en tillfällig åtgärd som håller patienten vid liv och låter hen andas tills hen tillfrisknar och klarar andningen själv. Eftersom ventilationsslangen ökar risken för komplikationer, som infektioner och skador på lungorna, avvänjer läkaren patienten från ventilatorn så snart det är medicinskt säkert att göra det.
Det finns ingen enda korrekt metod som passar alla patienter i mekanisk ventilation. I stället kan enskilda sjukhus eller vårdorganisationer utveckla egna rutiner som läkarna ska följa. En annan möjlighet är att valet lämnas till den behandlande läkaren att avgöra vad som bäst passar just den aktuella patienten.
Denna typ av autonomi är flexibel nog att ta hänsyn till att varje patient och varje medicinskt tillstånd är unikt, och att olika personer kan reagera på olika sätt när de tas bort från mekanisk ventilation. Å andra sidan skulle ett skriftligt protokoll, utarbetat utifrån all tillgänglig kunskap, potentiellt kunna skydda en patient från dåligt övervägda beslut.
Läkaren tar hänsyn till en rad olika indikatorer när hen bedömer om patienten är redo att komma bort från ventilatorn. Det är viktigt att det tillstånd som ursprungligen orsakade andningsproblemen är under kontroll, och att patienten kan försöka ta egna andetag på ett effektivt sätt.
Läkaren kontrollerar också att blodet har säkra värden, exempelvis gällande tryck och blodgaskoncentrationer. Patienten bör dessutom vara i vila under bedömningen, eftersom rörelse och stress kan försvåra andningen.
När läkaren är säker på att patienten kan försöka andas på egen hand kan hen koppla bort ventilatorn och låta patienten hosta rent och ta några andetag. Detta steg kan även föregås av en långsam minskning av antalet konstgjorda andetag per minut, med regelbundna kontroller av blodvärden och andning var 15:e eller 30:e minut för att säkerställa att patienten anpassar sig till den lägre andningsnivån.
Efter att maskinen kopplats bort sträcker sig en typisk testperiod utan ventilator från 30 minuter upp till en och en halv timme. Om patienten får svårt att hosta rent eller andas kan läkaren omedelbart koppla tillbaka hen på ventilatorn. Under testperioden bör eventuella lugnande läkemedel doseras så lätt som möjligt för att inte dämpa andningssystemet.
Ibland svarar en patient inte bra på avvänjningen och behöver stanna kvar på ventilatorn i veckor eller till och med månader. Läkaren kan då behöva utföra en trakeostomi, det vill säga placera slangen genom ett hål i halsen i stället för genom munnen. Avvänjningsprocessen kan sedan upprepas närhelst patientens tillstånd tillåter det.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online