Var och en av de fyra fingrarna på en människohand har tre leder. Handen innehåller totalt 27 ben, varav åtta finns i handleden. Mellanhandsbenen, de så kallade metakarpalbenen, som utgör handflatan, består av fem ben. De fyra fingrarna och tummen utgör tillsammans de återstående 14 benen. Fingerlederna har tydliga och distinkta namn, och handen fästs vid armen genom handledsleden, karpus.
Varje finger fästs vid handflatan, eller mellanhanden, genom sin karpometakarpalled, ofta kallad knogled. Knogarna gör det möjligt för fingrarna att böjas. CMC-lederna numreras efter respektive finger, där numreringen börjar med det finger som ligger närmast tummen. Detta finger fästs vid handen genom den första CMC-leden, medan den fjärde CMC-leden förbinder det fjärde fingret, det vill säga lillfingret. Det är värt att notera att tummens CMC-led skiljer sig markant från de fyra övriga fingrarnas CMC-leder, bland annat genom sitt sadelformade utseende som ger tummen dess unika rörlighet.
Fingrarna består av fingerben, så kallade falanger. Varje finger har tre falangdelar: den proximala falangen, den mellersta (intermediära) falangen och den distala falangen. Den proximala falangen, alltså fingerets första segment, förbinds med handen genom CMC-leden. Överst på den proximala falangen finns den proximala interfalangealleden, ofta förkortad PIP-led. Denna led förbinder den proximala falangbenet med det mellersta falangbenet. Varje led namnges utifrån fingrets nummer – till exempel har det finger som ligger närmast tummen den första proximala interfalangealleden, medan det andra fingret har den andra, och så vidare.
Den mellersta delen av fingret kallas den mellersta falangen. Varje mellersta falang har ett formellt namn baserat på fingrets nummer, ett till fyra. Den mellersta falangen har två leder på sig. Vid basen, alltså den nedre änden, finns den proximala interfalangealleden. Överst på den mellersta falangen sitter den distala interfalangealleden, förkortad DIP-led, som förbinder toppen av den mellersta falangen med den distala falangen – den yttersta fingerbenet som bär fingernageln.
De distala och proximala interfalangeallederna är lika till sin utformning. De distala lederna är mindre än de proximala, men de fungerar på samma sätt. Senorna, ligamenten och nerverna som är fästa vid fingerlederna ingår i ett intrikat system som löper genom handen och handleden upp mot underarmen. Rörelserna i dessa leder styrs av kroppens kommandon till muskler, senor och ligament. Lederna är med andra ord utformade för att arbeta uteslutande under handens muskulatur.
Både interfalangeallederna och metakarpallederna kan utföra flexion och extension. Flexion innebär böjning och gör det möjligt att vinkla fingrarna nedåt, bort från handflatan, för att greppa om föremål. Extension är räckning av fingrarna så att de hålls i samma plan som handflatan. Dessutom tillåter metakarpallederna en extra rörelse som interfalangeallederna inte kan utföra. Knoglederna, alltså CMC-lederna, möjliggör nämligen abduktion och adduktion. Abduktion betyder att fingrarna sprids isär, medan adduktion innebär att fingrarna förs samman. Tillsammans ger dessa rörelser handen dess enastående precision och greppförmåga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online