Cervikal spondylos: symtom, orsaker och behandling

```html

Cervikal spondylos är ett av de tillstånd som är svårast att förebygga, eftersom det oftast beror på den naturliga förslitning som kroppen utsätts för över tid. Personer som lider av cervikal spondylos har sannolikt utvecklat tillståndet under många år innan fysiska symtom visar sig – ofta utan att själv märka det. För att ställa diagnos använder läkaren vanligtvis någon form av bilddiagnostik, såsom röntgen eller magnetresonans­tomografi (MRI), i kombination med en noggrann fysisk undersökning.

Vad är cervikal spondylos?

Cervikal spondylos uppstår i takt med att kotorna och lederna i nacken åldras. Under livets gång börjar kotor och senor i nacken gradvis brytas ned, och artros utvecklas. På benen kan små men vassa utväxter bildas, så kallade benutväxter (osteofyter), som kan trycka mot nerverna i ryggraden vid nackens bas. Denna process av åldersrelaterad artros och förslitning i nacken benämns cervikal spondylos. Ryggmärgen kan också komprimeras på grund av att elasticiteten i diskarna mellan kotorna minskar med åren.

Tidiga symtom

De första symtomen på cervikal spondylos är vanligtvis lindriga men blir med tiden alltmer kroniska. Vanliga tecken är:

• Nackstelhet som först ger en dov värk men gradvis övergår i en skarpare, kronisk smärta.
• Spridande smärta som verkar utgå från nacken men som kan stråla ut mot bröstet och axlarna.
• Stickningar och pirrkänsla i armar eller händer, vilken i vissa fall även sprider sig till ben och fötter.

Avancerade symtom

När tillståndet fortskrider blir symtomen mer smärtsamma och kan till slut bli funktionsnedsättande. Dessa omfattar bland annat:

• Domningar – stickningarna övergår i känselöshet i armar och ben, vilket i svåra fall kan leda till nedsatt användbarhet av extremiteterna.
• Nedsatt koordination som gör det svårt att gå och kan få personen att framstå som klumpig eller ostadig.
• Trögare reflexer.
• Nedsatt kontroll över urinblåsa och tarmfunktion, vilket alltid kräver omedelbar medicinsk bedömning.

Behandling

Den inledande behandlingen syftar ofta till att ge området tid att läka. Läkaren kan rekommendera en halskrage som avlastar kotorna och låter smärtan avta. Vid svårare fall kan sträckbehandling (traktion) på sjukhus behövas för att helt avlasta kotorna och ge dem möjlighet att återhämta sig.

Om dessa behandlingsmetoder inte ger effekt kan kirurgi bli aktuellt. En operation kan utföras för att avlägsna benutväxter som trycker mot nerverna, eller för att steloperera (fusionera) kotor så att trycket på omgivande nerver upphör.

Att tänka på

Cervikal spondylos är en naturlig del av åldrandet och förekommer hos de flesta redan vid 30 års ålder. Smärtsamma symtom kan visa sig senare i livet – eller aldrig uppträda alls. En av de viktigaste riskfaktorerna som ökar risken att drabbas är tidigare nackskador av något slag. Regelbunden rörlighetsträning, god hållning och ergonomiskt anpassade arbetssätt kan dock bidra till att minska besvären och bevara nackens funktion längre.