Frakturterminologin bygger på specifika begrepp som används för att exakt beskriva en frakturs karaktär och utseende. Genom att använda dessa termer kan vårdpersonal kommunicera tydligt om skadan, ställa rätt diagnos och planera behandlingen. Här är de vanligaste specifika namnen på frakturer:
En fraktur där huden förblir hel och inte har punkterats av det brutna benet. Detta är den vanligaste typen av fraktur.
Här tränger det brutna benet ut genom huden, vilket skapar ett öppet sår med kontakt mellan benet och den yttre miljön. Denna typ av fraktur innebär en ökad risk för infektion och kräver ofta akut kirurgisk behandling.
En fraktur där benet sönderdelats i flera fragment eller bitar. Krossfrakturer uppstår ofta vid kraftiga trauman, exempelvis trafikolyckor eller fall från höjd.
En ofullständig fraktur som nästan uteslutande ses hos barn. Eftersom barns ben är mjukare och mer elastiska böjs benet och spricker delvis utan att gå av helt – ungefär som när man försöker bryta en grön kvist.
En fraktur där bensplittrarna pressas in i varandra, så att en del av benet hamnar inbäddad i den andra. Denna typ ses bland annat ofta vid frakturer i överarmens huvud eller i kotpelaren efter fall.
En fraktur som uppstår när en sena eller ett ligament drar loss en bit av benet från dess normala fäste. Detta händer ofta vid plötsliga, kraftiga muskelkontraktioner eller vridningar, till exempel inom idrott.
En fraktur som orsakas av en vridande kraft mot benet, vilket ger frakturlinjen ett karakteristiskt spiralförlopp runt benet. Vanligt vid skidolyckor och andra rotationsvolymer.
En fraktur där frakturlinjen löper diagonalt, alltså i vinkel, genom benets längdriktning.
En fraktur där frakturlinjen går rakt över benet, vinkelrätt mot benets längdaxel. Den uppstår oftast vid ett direkt slag eller kraft mot benet.
En fraktur som orsakas av upprepad belastning snarare än ett enda trauma. Stressfrakturer är vanliga hos idrottare, exempelvis löpare, samt vid långvarig och intensiv fysisk aktivitet. De ses ofta i fotledens, fotens och underbenets små ben.
En fraktur som orsakas av tryck eller kraft längs benets axel. Kompressionsfrakturer förekommer framför allt i viktbärande strukturer som ryggkotorna, ofta i samband med osteoporos.
En fraktur som uppstår i ett ben som redan är försvagat av en bakomliggande sjukdom, såsom benskörhet (osteoporos), infektion, bencystor eller tumörsjukdom. Vid patologiska frakturer kan benet gå av redan vid lätt belastning.
Det är viktigt att komma ihåg att frakturer ofta kompletteras med ytterligare beskrivande termer som anger platsen, formen eller hur benfragmenten är förskjutna i förhållande till varandra. Exempel på sådana termer är dislocerad (förskjuten) respektive icke-dislocerad fraktur. Med hjälp av denna terminologi kan läkare och annan vårdpersonal effektivt kommunicera, diagnostisera och behandla frakturer på ett enhetligt sätt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online