Stressfrakturer av tibia och fibula – ofta kallade "splitterfrakturer" – är överbelastningsskador från repetitiv submaksimalt belastning, vanliga hos löpare, dansare och militär rekryter.
Pattofysiologi
Benombyggnad hinner inte med att reparera mikrosador, vilket leder till kortikala mikrosprickor som kan progressera till fullständig fraktur.
Symtom
- Gradvis debut lokaliserad smärta längs tibias skaft (anteromedialt) eller fibula (lateralt).
- Smärta förvärras vid belastning, lättnar med vila.
- Ombedövlighet vid palpation, fokal svullnad.
- Möjlig nattsmärta (avancerat stadium).
- Antalgisk gangbild, oförmåga att hoppa på drabbat ben.
Diagnostik
- Röntgen: Ofta negativ tidigt (känslighet ~15–35 %); kan visa periosteal reaktion, "fruktade svarta linjen" (tibia) veckor senare.
- MRI (guldstandard): Ödem på STIR/T2, frakturlinje på T1; graderar allvarlighetsgrad (1–4).
- Benskintigrafi: Känslig men icke-specifik; i stort sett ersatt av MRI.
Behandling
- Relativ vila: Avsluta påverkan belastning; kors-träning (simma, cykla, pooljogg) om smärtfritt.
- Skyddad belastning: Kycklingar vid smärta vid gång; gångstövel för hög-risk-lokalisationer (anterior tibial cortex, "fruktade svarta linjen").
- Biomekanisk korrektion: Ganganalys, ortoser, skobyre, vad/höftförstärkning.
- Näring: Adequat kalcium (1000–1200 mg), D-vitamin (mål 25-OH-D >40 ng/mL), energitillgång.
- Återgång till löpning: Progressiv, smärtovervakad protokoll över 6–12+ veckor.
- Kirurgi: Sällan; för fullständig fraktur, icke-förening, eller hög-risk anterior tibial spänningssida fraktur.
Forebyggande
Gradvis träningsökning (≤10 %/vecka), styrketräning, adekvat återhämtning, näring och tidig uppmärksamhet på skenbenssmärta.
